Återuppståndelse
Lika sant som att värmen dödar det mesta inom mig just nu, har denna blogg varit otrolig inaktiv den senaste tiden.
Podcasten har inte blivit av, och anledningen till detta är okänd.
Anledningen till att bloggen inte blivit uppdaterad är också okänd. Det har helt enkelt inte hänt något.
Men nu fick jag en liten lucka med tid, så jag kan fylla på med nyligen upplevda filmerfarenheter.
Det har inte blivit mycket film på sistone. Men några har det blivit, och dessa har inte varit av så hög kvalitet.
Många har varit sådana som jag sett med bröder och kompisar, när dessa har sett på TV. Filmen rullar igång, och jag känner igen dem som en av de där skitfilmerna jag aldrig vågat se, eftersom jag vet från början att de kommer ge mig en dålig filmupplevelse.
Jag tänkte skriva kort om några av dessa.
Den första jag såg, för ungefär en vecka sedan, var Into the blue. De flesta har sett framsidan, med den lagom retucherade Jessica Alba i sin blåa bikini och skumma kroppsställning.
Filmen handlar om två skattjägare, eller skattdykare för att vara mer specifik. Filmen får fart när dessa av misstag dels hittar ett krachat flygplan fullt med kokain, och dels hittar ett gammalt vrak som enligt legend ska vara lastat med dyrbara saker. Både vänner och fiender har dem i sikte, och alla har sin egen lilla plan med fynden.
Ja, vad kan man säga om den här filmen?
Redan under filmens första minuter känner jag B-känslan. Albas lättklädda kropp dyker upp titt som tätt, och även den manliga huvudrollen (Paul Walker) vår visa sitt sexpack.
Men vad händer egentligen?
Karaktärer presenteras, onda som goda, och klyshorna sätter igång.
Huvudrollens bästa kompis är en man som inte tar saker och ting allt för allvarligt, och denne har också en ny flickvän som han träffade på krogen kvällen innan. Denna är självklart girigare än alla andra i gruppen.
Även den där karaktären som verkar som en hyvens man, men med mörka intentioner, presenteras.
Därefter fortsätter filmen på samma sätt som de flesta lågkvalitetsfilmer, där vänner blir ovänner och oväntade fiender dyker upp, och det ena sveket efter det andra faller över karaktärernas samvete.
Ja, manuset är alltså inget att hurra för. Men ett dåligt manus kan bäras upp av skådespelare som gör sitt bästa. Men jag tänker inte vända på sågandet här. Nej, sågandet fortsätter, och spånet landar på ett rejält klagomål på den dialog som skådespelarna levererar. Skådespelarna har ingen talang, framför allt inte den där Alba, vars enda ändamål i filmen är att visa sin slanka mage och för stora bröst i en för liten bikiniöverdel.
Resterande skådespelare är skrattretande, och efter 20 minuter i filmen kan jag inte ta en enda replik seriöst. Inledningen har alltså förstört hela filmen för mig.
Sammanfattningsvis kan man säga att filmen inte hade mycket att bjuda på. Möjligtvis några snygga undervattensscener, men många specialeffekter är så pass värdelösa att man undrar om en 15-åring som nyss lärt sig After Effects fått denna film som praktikantjobb.
Filmen får 1/5, och förklaringen har ni ovan.
En annan film jag såg så sent som igår, var Ghost Rider.
Nicholas Cage spelar en MC-stuntman, som säljer sin själ till djävulen. Då jag missade de allra första minuterna är jag inte helt säker på varför, men det verkar inte så viktigt.
Allt eftersom tiden går, märker han att han blivit en Ghost Rider. Djävulens prisjägare.
Denna korta rescension kommer se ut ungefär som den föregående, så jag kommer bespara er allt klagande, och gå på korta och konsista meningar.
Manus: Jag försöker hitta orden att beskriva detta med. Men jag hittar inga. En film som helt enkelt inte håller måttet.
Skådespeleri: En så ostabil skådespelare som Cage, som ibland gör bra ifrån sig, och ibland inte alls, gör i den här filmen en av de lite sämre rollerna (slår dock inte hans prestation i Wicker Man). Dock dyker Peter Fonda upp som en liten överraskning, och höjer för en liten stund underhållningsnivån på filmen. Överlag spelar de flesta över, och det hela känns fånigt.
Sammanfattning: Filmen känns skrattretande. Jag som ändå tycker om att titta på snygga motorcyklar och bilar, som kan sätta en generös tvåa på filmer som The fast and the furious för bilarnas skull, kan inte annat än skratta åt denna filmen. Ingenting känns rätt, allting känns fel. Fula effekter, dåliga repliker (som varken är bra skrivna, eller levereras bra).
Nej, den här filmen får ett stort NEJ.
Betyg: 1/5
Gårdagen avslutades med en annan film, som jag såg tillsammans med min kompis Elinor.
Filmen: Sex and the City.
Aldrig hade jag trott att jag skulle se den här filmen. Jag har inte sett ett enda avsnitt av serien, och har aldrig varit särskilt sugen på det. Men jag lutade mig tillbaka och tänkte låta filmen visa vad den gick för.
Inledningsvis spärrade jag upp ögonen i en smutta förvåning. Filmen kändes inte helt ihop-hafsad, utan motsatsen, näst intill välskriven. Händelserna matas på, och jag blir mer och mer intresserad av vart händelserna tar vägen.
Men så kommer vändpunkten, och den kommer alldeles för tidigt.
Filmer dör ut, storyn tunnas ut, och tempot avtar, och kommer aldrig riktigt igång igen.
Skådespelarna kändes inte helt lost, men det är kanske för att dessa skådespelare spelat samma karaktärer, tillsammans med samma personer under väldigt lång tid, och därför är väldigt bekväma i sina roller. Inte direkt en wow-upplevelse, men med tanke på att saker och ting hände så rappt, brydde man sig inte så mycket om skådespeleriet för stunden. De klarade att bära upp manuset tillräckligt för att man skulle kunna koncentrera sig på historien, och inte på skådespelarprestationerna.
Men filmen närmar sig slutet, och den där frågan som bara inte får dyka upp, dyker upp: "Är den slut snart?".
Intresset har helt dött ut, och jag längtar efter den där lugna låten som långsamt fadas upp, för att till slut mynna ut i eftertexterna.
Till slut kommer den, och innan dess har alla problem lösts, och alla karaktärerna avslutar historien med ett leende på läpparna.
Sammanfattning:
Det märks ganska fort att denna film är till för andra hälften av mänskligheten. Men jag vågade ge den en chans, och den fick en värdig chans att visa vad den gick för. Men som sagt, tempot avtar, och filmen avslutas med att jag drar en lättnads suck över att den äntligen är slut. Men till skillnad från de två andra filmerna jag skrivit om idag, kan jag säga att denna är välgjord. Det finns tanke bakom, och regissören verkar ha fått det han vill ha. Här har någon lagt manken till för att göra en film man ändå kan se fullt ut, utan att spy halvvägs.
Betyg: 2/5.
Som en sista notis, såg jag för ett litet tag sedan slutet på en Lilla Jönssonligan. Jag vet inte vilken, men jag vet en sak:
Det kan ha varit det sämsta jag sett någonsin.
Filmen slutade med att Harry ror som bara fan, och det jag kommer ihåg är att ett dussintal människor ramlar i vattnet, och att de spränger en stor båt, och de två onda tjockisarna klättrar upp på ett berg med godis eller något.
Bara denna del i filmen innehåll ett alldeles för stort antal "speed-up"-effekter, och kaotisk stämmning rådde.
Jag ber de som läser detta att upplysa mig om vilken film detta var, så att jag med bums kan gå in på filmtipset och trycka så hårt på ettan som jag bara kan, och så att jag därefter kan gå ut här på bloggen och skriva hur mycket jag hatade det jag såg.
Tack för den här gången!
Ha't bra!
Podcasten har inte blivit av, och anledningen till detta är okänd.
Anledningen till att bloggen inte blivit uppdaterad är också okänd. Det har helt enkelt inte hänt något.
Men nu fick jag en liten lucka med tid, så jag kan fylla på med nyligen upplevda filmerfarenheter.
Det har inte blivit mycket film på sistone. Men några har det blivit, och dessa har inte varit av så hög kvalitet.
Många har varit sådana som jag sett med bröder och kompisar, när dessa har sett på TV. Filmen rullar igång, och jag känner igen dem som en av de där skitfilmerna jag aldrig vågat se, eftersom jag vet från början att de kommer ge mig en dålig filmupplevelse.
Jag tänkte skriva kort om några av dessa.
Den första jag såg, för ungefär en vecka sedan, var Into the blue. De flesta har sett framsidan, med den lagom retucherade Jessica Alba i sin blåa bikini och skumma kroppsställning.
Filmen handlar om två skattjägare, eller skattdykare för att vara mer specifik. Filmen får fart när dessa av misstag dels hittar ett krachat flygplan fullt med kokain, och dels hittar ett gammalt vrak som enligt legend ska vara lastat med dyrbara saker. Både vänner och fiender har dem i sikte, och alla har sin egen lilla plan med fynden.
Ja, vad kan man säga om den här filmen?
Redan under filmens första minuter känner jag B-känslan. Albas lättklädda kropp dyker upp titt som tätt, och även den manliga huvudrollen (Paul Walker) vår visa sitt sexpack.
Men vad händer egentligen?
Karaktärer presenteras, onda som goda, och klyshorna sätter igång.
Huvudrollens bästa kompis är en man som inte tar saker och ting allt för allvarligt, och denne har också en ny flickvän som han träffade på krogen kvällen innan. Denna är självklart girigare än alla andra i gruppen.
Även den där karaktären som verkar som en hyvens man, men med mörka intentioner, presenteras.
Därefter fortsätter filmen på samma sätt som de flesta lågkvalitetsfilmer, där vänner blir ovänner och oväntade fiender dyker upp, och det ena sveket efter det andra faller över karaktärernas samvete.
Ja, manuset är alltså inget att hurra för. Men ett dåligt manus kan bäras upp av skådespelare som gör sitt bästa. Men jag tänker inte vända på sågandet här. Nej, sågandet fortsätter, och spånet landar på ett rejält klagomål på den dialog som skådespelarna levererar. Skådespelarna har ingen talang, framför allt inte den där Alba, vars enda ändamål i filmen är att visa sin slanka mage och för stora bröst i en för liten bikiniöverdel.
Resterande skådespelare är skrattretande, och efter 20 minuter i filmen kan jag inte ta en enda replik seriöst. Inledningen har alltså förstört hela filmen för mig.
Sammanfattningsvis kan man säga att filmen inte hade mycket att bjuda på. Möjligtvis några snygga undervattensscener, men många specialeffekter är så pass värdelösa att man undrar om en 15-åring som nyss lärt sig After Effects fått denna film som praktikantjobb.
Filmen får 1/5, och förklaringen har ni ovan.
En annan film jag såg så sent som igår, var Ghost Rider.
Nicholas Cage spelar en MC-stuntman, som säljer sin själ till djävulen. Då jag missade de allra första minuterna är jag inte helt säker på varför, men det verkar inte så viktigt.
Allt eftersom tiden går, märker han att han blivit en Ghost Rider. Djävulens prisjägare.
Denna korta rescension kommer se ut ungefär som den föregående, så jag kommer bespara er allt klagande, och gå på korta och konsista meningar.
Manus: Jag försöker hitta orden att beskriva detta med. Men jag hittar inga. En film som helt enkelt inte håller måttet.
Skådespeleri: En så ostabil skådespelare som Cage, som ibland gör bra ifrån sig, och ibland inte alls, gör i den här filmen en av de lite sämre rollerna (slår dock inte hans prestation i Wicker Man). Dock dyker Peter Fonda upp som en liten överraskning, och höjer för en liten stund underhållningsnivån på filmen. Överlag spelar de flesta över, och det hela känns fånigt.
Sammanfattning: Filmen känns skrattretande. Jag som ändå tycker om att titta på snygga motorcyklar och bilar, som kan sätta en generös tvåa på filmer som The fast and the furious för bilarnas skull, kan inte annat än skratta åt denna filmen. Ingenting känns rätt, allting känns fel. Fula effekter, dåliga repliker (som varken är bra skrivna, eller levereras bra).
Nej, den här filmen får ett stort NEJ.
Betyg: 1/5
Gårdagen avslutades med en annan film, som jag såg tillsammans med min kompis Elinor.
Filmen: Sex and the City.
Aldrig hade jag trott att jag skulle se den här filmen. Jag har inte sett ett enda avsnitt av serien, och har aldrig varit särskilt sugen på det. Men jag lutade mig tillbaka och tänkte låta filmen visa vad den gick för.
Inledningsvis spärrade jag upp ögonen i en smutta förvåning. Filmen kändes inte helt ihop-hafsad, utan motsatsen, näst intill välskriven. Händelserna matas på, och jag blir mer och mer intresserad av vart händelserna tar vägen.
Men så kommer vändpunkten, och den kommer alldeles för tidigt.
Filmer dör ut, storyn tunnas ut, och tempot avtar, och kommer aldrig riktigt igång igen.
Skådespelarna kändes inte helt lost, men det är kanske för att dessa skådespelare spelat samma karaktärer, tillsammans med samma personer under väldigt lång tid, och därför är väldigt bekväma i sina roller. Inte direkt en wow-upplevelse, men med tanke på att saker och ting hände så rappt, brydde man sig inte så mycket om skådespeleriet för stunden. De klarade att bära upp manuset tillräckligt för att man skulle kunna koncentrera sig på historien, och inte på skådespelarprestationerna.
Men filmen närmar sig slutet, och den där frågan som bara inte får dyka upp, dyker upp: "Är den slut snart?".
Intresset har helt dött ut, och jag längtar efter den där lugna låten som långsamt fadas upp, för att till slut mynna ut i eftertexterna.
Till slut kommer den, och innan dess har alla problem lösts, och alla karaktärerna avslutar historien med ett leende på läpparna.
Sammanfattning:
Det märks ganska fort att denna film är till för andra hälften av mänskligheten. Men jag vågade ge den en chans, och den fick en värdig chans att visa vad den gick för. Men som sagt, tempot avtar, och filmen avslutas med att jag drar en lättnads suck över att den äntligen är slut. Men till skillnad från de två andra filmerna jag skrivit om idag, kan jag säga att denna är välgjord. Det finns tanke bakom, och regissören verkar ha fått det han vill ha. Här har någon lagt manken till för att göra en film man ändå kan se fullt ut, utan att spy halvvägs.
Betyg: 2/5.
Som en sista notis, såg jag för ett litet tag sedan slutet på en Lilla Jönssonligan. Jag vet inte vilken, men jag vet en sak:
Det kan ha varit det sämsta jag sett någonsin.
Filmen slutade med att Harry ror som bara fan, och det jag kommer ihåg är att ett dussintal människor ramlar i vattnet, och att de spränger en stor båt, och de två onda tjockisarna klättrar upp på ett berg med godis eller något.
Bara denna del i filmen innehåll ett alldeles för stort antal "speed-up"-effekter, och kaotisk stämmning rådde.
Jag ber de som läser detta att upplysa mig om vilken film detta var, så att jag med bums kan gå in på filmtipset och trycka så hårt på ettan som jag bara kan, och så att jag därefter kan gå ut här på bloggen och skriva hur mycket jag hatade det jag såg.
Tack för den här gången!
Ha't bra!
Rambo-special
Snön har börjat lägga sig i Visby. Det verkar som om vintern inte riktigt tänker ge med sig. Jag som inte är ett stort fan av snön finner då en ännu större anledning att sitta inne och se film.
Idag hade dock inte snön börjat falla när jag och Marcus intog våra platser i filmvisningssalen på A7 för att beskåda fjärde och än så länge sista delen i Rambo-serien. Snön kom först senare, vilket nu passar sig utmärkt när jag sitter framför min dator och ska presentera Rambo-serien för mina läsare.
Vi drar igång med den första delen:
First blood
Denna första del, vars titel inte innehåller namnet Rambo, utan enbart First blood.
I denna får vi följa vietnamnveteranen John Rambo, som återvänt hem efter kriget, och driver omkring i jakten på bekräftelse.
Han anländer till en mindre, typisk amerikansk, småstad, där han direkt blir bemött av en på utsidan ganska trevlig sheriff.
Hans intentioner är dock att föra bort Rambo, eftersom "killar som honom inte orsakar annat än bråk".
Rambo accepterar självklart inte denna behandling, och irritation mellan honom och den lokala poliskåren utbryter. Det blir minst sagt - krig.
Ja, där har vi handlingen till den första delen i Rambo-serien. Jag ska tillägga att jag aldrig tidigare sett Rambo, förrän jag sett alla fyra filmer nu under en ganska kort period. Jag hade förväntat mig en Rambo som sprang omkring med ett stort maskingevär i djungeln. Men så är inte fallet. Beväpnad med endast sin kniv, i den skog som omringar den lilla staden, klarar han sig alldeles utmärkt.
Eftersom jag ska rescensera alla fyra filmerna kommer jag inte gå in så djupt i varje film, utan kort beskriva de delar jag tycker är viktiga att ha med.
Där ibland ligger så klart underhållningsnivån.
Dessa filmer förväntade jag mig skulle vara ren underhållning. Vad fick jag? REN underhållning. Så pass underhållande att jag flera gånger bröt ut i gapskratt av glädje, förvåning, och adrenalin. Klyschiga repliker, coola explosioner, humoristiska side-kicks och en Rambo med lösningar i McGyver-stil. Här har vi underhållning på hög nivå!
Att gå in på manus och skådespeleri i en film som denna är omöjligt. Stallone gör en grym roll. Det är svårt att bedöma ifall han är bra eller inte, men jag tycker i alla fall att han är cool, vilket räcker gott och väl för mig! Vissa påstår att manuset har visa "djupa delar", och ett visst budskap. För mig framgår inte det, och jag bryr mig inte ett dugg. Än en gång, jag blev underhållen till max, och det räcker!
Betyg på första filmen blir: 3/5.
Ja, för att en film som denna ska få toppbetyg, krävs betydligt mer än underhållning. Men jag förväntade mig underhålling, fick underhållning, så trean är egentligen toppbetyg med tanke på omständigheterna.
Vi går raskt vidare till nästa film.
Rambo - First blood part II
Självklart är det denna titel man skrattat åt några gånger, med tanke på FIRST blood TWO. Jag är självklart medveten om att den heter PART Two, men den som inte finner det aningen komiskt lider av torrhet, och bör vätas.
Vad får vi här, då?
Här får Rambo ännu ett uppdrag, nämligen att ta sig till djungeln, där han tidigare varit på slagfältet med sina kamrater, för att göra ett fotografi-uppdrag. Självklart kan han inte låta bli att ta till våld när han finner ett läger fullt med krigsfångar. Uppdragsgivarna blir förstås förskräckta över detta faktum, och låter bli att hämta upp Rambo igen. Men som ni ser på postern, vad de inte vet, är att de jävlas med Rambo.
Som med alla tvåor, tar även denna med en aningen bredare historia. I den första filmen hade vi Rambo, han var vietnamveteran. Någon gjorde honom jävligt sur.
I den här filmen har vi Rambo, som vi följt i ettan, vi vet att han är vietnamveteran, och vi vet vilka kunskaper han besitter. Här pressas han då ytterligare en bit över gränsen.
Hur funkar det här, då?
Precis som i ettan bjuder denna filmen på grym action, och underhållningsnivån ligger högt. Något som dock drar ner till en början, är att det blandas in en del känslomässiga scener. En kvinna agerar den agent han ska möta i djungeln, som ska leda honom dit han ska. Oundvikligt, fastnar de för varandra.
"Nej, inte Rambo", tänkte jag när jag satt i min pälsbeklädda datorstol med ögonen på skärmen.
Actionen tar även ett steg längre. Denna gång är han inte bara beväpnad med sin kniv, utan har på ett helt oförståligt sätt fått med sig en compound-båge, som han lätt som en plätt skruvar ihop i djungeln. Även pilarna är av "ihopskruvningsmodell", med ett extra tillval, nämligen explosiva spetsar.
Mjo, det sträcker sig aningen för långt om man jämför med ettan. Denna film når därför inte riktigt lika högt för mig. Den bjöd dock fortfarande på några rejäla skrattattacker, och jag kände mig aldrig uttråkad.
Betyg på denna film: 2/5
Vi travar vidare till Aghanistan...
Rambo - First blood Part III
Denna film utspelar sig som sagt i Afghanistan. Rambos överordnade (som varit med i det två tidigare filmerna också) ber om att få ha med Rambo på ett uppdrag i Afghanistan. Rambo avböjer, eftersom han just nu jobbar med sin inre frid i ett tempel någonstans i Asien (om jag fattade det hela rätt).
Han ändrar givetvis uppfattningen när han får höra att hans överordnade blivit tillfångatagen av en militant grupp i Afghanistan.
Historien utlovar mycket action. Rambo har nu gått från Amerikansk skog, till Vietnams djungler, och nu befinner han sig i Afghanistans ökenlandskap. Tyvärr är det också i denna film som Rambo når botten i serien.
Då de andra två varit underhållande, trots en hel del dåliga inslag, hade denna både dåliga inslag, men också dålig underhållningsfaktor. Nu sträcker det sig för långt. När en - EN - man, lyckas spränga en helikopter med pilbåge går det för mig lite långt. Många anser att det är coolt, eller har kommentarer som: "Men det är ju rambo!", men det håller inte för mig. Mina skrattattackar hade sinat nästa helt i denna film, och satt mest uttråkad hela filmen.
Jag kände dock att det var nödvändigt att se den här filmen. Marcus tyckte att vi kunde gå direkt på John Rambo, men jag insisterade på att se trean först, just för jag inte ville missa någon del i storyn. Visst, det var nödvändigt, och efteråt tänkte jag att det var den enda anledningen att jag såg klart hela filmen.
Så nej, denna film är inte en av de bästa man sett. Dock, när man är medveten om vad som komma skall, tycker man om en av de sista replikerna, där Rambos överordnade kläcker ur sig: "Kanske vi börjar bli lite slitna för det här".
Men även denna ska ha ett betyg. Underhållningsnivån är i botten, de klyschiga replikerna är inte längre klyschiga, utan låter bara löjliga. Man lyckas spränga allt, och allting går helt enkelt för långt.
Mitt betyg på denna film: 1/5
Men nu går vi efterlängtat vidare till:
John Rambo
Oj, oj, oj. Här har jag en upplevelse att minnas en lång tid framöver.
Innan jag såg filmen tänkte jag:
De tidigare filmerna, där hade inte filmtekniken gått lika långt som idag. De halvtaskiga 80-talseffekterna i de tidigare filmerna, de skulle vara utbytta mot dagens lite mer sofistikerade ljudläggning. Blir det bra, eller dåligt? Kommentarer från folk som sett den var också i stil med: "Rambo fyra? Shit...där kan vi snacka om köttig film". Snacka om förväntningar!
Men jag ska berätta handlingen.
I Burma har en konflikt hållit på en längre tid, civila dödas, och en del kallar det för folkmord. Rambo lever på gränsen till Burma, och har nu några år på nacken. En dag får han besök av ett gäng som vill föra medicin och andra nödvändigheter in till Burma. De ber förstås Rambo om hjälp, eftersom han i sin ägo har en båt.
Han hjälper dem till sitt mål, men de blir tillfångatagna, och snart söker ett gäng legosoldater upp Rambo för att se vad de kan ta reda på. Men denna gång tänker inte Rambo sitta och titta på.
Stallone står själv för regin i denna film, vilket jag tyckte var intressant. Fotot håller hög klass, actionen (heter det så?) håller hög klass, men framför allt...underhållningen. Om jag tyckte att skrattanfallen var många i den första Rambo, så är det inget att jämföra med denna film. När folk pratar om köttig, så är det väl ändå lite lindrigt? När folk får pilar genom skallen, och därför flyger ner med huvudet före ner i en mina, och där sprängs i luften, kan jag inte låta bli att högljutt skratta i hela visningssalen. Köttig? Jag skulle vilja säga att jag aldrig sett så mycket blod, kött, bortspränga ben och avskjutna huvuden som i denna film. Helt fantastiskt!
Jag var rädd att Rambo skulle ha blivit för gammal. En surig gubbstrutt som knappt orkar hålla bössan längre, och som lever i sina minnen. Men nej, då! Rambo har energin kvar, och han utnyttjar den! Pilbågen har han kvar, och han drar sig inte för att använda de största kulsprutorna han hittar.
Här har vi renodlad action och underhållning när den är som bäst! Vissa påstår att denna förstörde hela serien. Jag vill säga att om man vill se Rambo-serien, är det denna man har att se fram emot!
Mitt betyg på denna film: 4/5.
Ja, den får en fyra, för även om det är ren underhållning, så håller den så förbannat hög klass, att man inte kan annat än älska den. Det som gör den bättre, är att den även förbättrar andra och tredje delen i serien, som jag tyckte var rätt dåliga. För nu kopplar han ihop det, och visar att serien i sin helhet är något helt fantastiskt. Så när en Rambo-box befinner sig ute i affärerna, kommer jag inte vara sen med att införskaffa den, och jag kommer glatt se om trean.
Men nu ska jag sammanfatta hela serien, och ge den ett helhetsbetyg.
Underhållningsfaktor: 5/5
Filmtekniskt (foto, ljud, klipp, osv.): 3/5
Skådespeleri: 3/5
Underbarhet: 5/5
Underhållen har jag blivit förut, men aldrig så här. Inför varje film undrade jag om jag även i denna film skulle få mig ett gott skratt, och bara få känna mer adrenalin pumpa inom mig.
Med en lagom början, en halvtaskig mitten, och ett fantastiskt avslut, har egentligen denna serie allt man kan önska sig, och även lite av det man hoppades kunna undvika, vilket gör den fullbordad.
Så serien som helhet, får 4/5, enbart för att de är underhållande. Jag har missbrukat detta ord idag, men jag kan säga det fler gånger. Folk som vill se filmer utan några större krav på att koncentrera sig för att hänga med, släng i en Rambo-skiva i DVD:n, och njut!
Mm, det blev kanske inte så detaljerat beskrivet idag, men det var inte tanken. Tanken var att presentera varje film i Rambo-serien, för att folk ska få upp ögonen för den, se vad jag tycker om dem, för att sedan rusa till affären (eller internet om man kör på det sättet) och lägga vantarna på ett exemplar.
Men vet ni vad som är det bästa?
Stallone har nyligen kommit ut med att han är intresserad av att göra en femte Rambo-film. Hoppas vi på det? Klart vi gör! Jag vill se mer Stallone, med ett rött tygband runt pannan, med ett stort maskingevär i händerna, och blod, kött, och åter litervis med blod!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Idag hade dock inte snön börjat falla när jag och Marcus intog våra platser i filmvisningssalen på A7 för att beskåda fjärde och än så länge sista delen i Rambo-serien. Snön kom först senare, vilket nu passar sig utmärkt när jag sitter framför min dator och ska presentera Rambo-serien för mina läsare.
Vi drar igång med den första delen:
First blood
Denna första del, vars titel inte innehåller namnet Rambo, utan enbart First blood.
I denna får vi följa vietnamnveteranen John Rambo, som återvänt hem efter kriget, och driver omkring i jakten på bekräftelse.
Han anländer till en mindre, typisk amerikansk, småstad, där han direkt blir bemött av en på utsidan ganska trevlig sheriff.
Hans intentioner är dock att föra bort Rambo, eftersom "killar som honom inte orsakar annat än bråk".
Rambo accepterar självklart inte denna behandling, och irritation mellan honom och den lokala poliskåren utbryter. Det blir minst sagt - krig.
Ja, där har vi handlingen till den första delen i Rambo-serien. Jag ska tillägga att jag aldrig tidigare sett Rambo, förrän jag sett alla fyra filmer nu under en ganska kort period. Jag hade förväntat mig en Rambo som sprang omkring med ett stort maskingevär i djungeln. Men så är inte fallet. Beväpnad med endast sin kniv, i den skog som omringar den lilla staden, klarar han sig alldeles utmärkt.
Eftersom jag ska rescensera alla fyra filmerna kommer jag inte gå in så djupt i varje film, utan kort beskriva de delar jag tycker är viktiga att ha med.
Där ibland ligger så klart underhållningsnivån.
Dessa filmer förväntade jag mig skulle vara ren underhållning. Vad fick jag? REN underhållning. Så pass underhållande att jag flera gånger bröt ut i gapskratt av glädje, förvåning, och adrenalin. Klyschiga repliker, coola explosioner, humoristiska side-kicks och en Rambo med lösningar i McGyver-stil. Här har vi underhållning på hög nivå!
Att gå in på manus och skådespeleri i en film som denna är omöjligt. Stallone gör en grym roll. Det är svårt att bedöma ifall han är bra eller inte, men jag tycker i alla fall att han är cool, vilket räcker gott och väl för mig! Vissa påstår att manuset har visa "djupa delar", och ett visst budskap. För mig framgår inte det, och jag bryr mig inte ett dugg. Än en gång, jag blev underhållen till max, och det räcker!
Betyg på första filmen blir: 3/5.
Ja, för att en film som denna ska få toppbetyg, krävs betydligt mer än underhållning. Men jag förväntade mig underhålling, fick underhållning, så trean är egentligen toppbetyg med tanke på omständigheterna.
Vi går raskt vidare till nästa film.
Rambo - First blood part II
Självklart är det denna titel man skrattat åt några gånger, med tanke på FIRST blood TWO. Jag är självklart medveten om att den heter PART Two, men den som inte finner det aningen komiskt lider av torrhet, och bör vätas.
Vad får vi här, då?
Här får Rambo ännu ett uppdrag, nämligen att ta sig till djungeln, där han tidigare varit på slagfältet med sina kamrater, för att göra ett fotografi-uppdrag. Självklart kan han inte låta bli att ta till våld när han finner ett läger fullt med krigsfångar. Uppdragsgivarna blir förstås förskräckta över detta faktum, och låter bli att hämta upp Rambo igen. Men som ni ser på postern, vad de inte vet, är att de jävlas med Rambo.
Som med alla tvåor, tar även denna med en aningen bredare historia. I den första filmen hade vi Rambo, han var vietnamveteran. Någon gjorde honom jävligt sur.
I den här filmen har vi Rambo, som vi följt i ettan, vi vet att han är vietnamveteran, och vi vet vilka kunskaper han besitter. Här pressas han då ytterligare en bit över gränsen.
Hur funkar det här, då?
Precis som i ettan bjuder denna filmen på grym action, och underhållningsnivån ligger högt. Något som dock drar ner till en början, är att det blandas in en del känslomässiga scener. En kvinna agerar den agent han ska möta i djungeln, som ska leda honom dit han ska. Oundvikligt, fastnar de för varandra.
"Nej, inte Rambo", tänkte jag när jag satt i min pälsbeklädda datorstol med ögonen på skärmen.
Actionen tar även ett steg längre. Denna gång är han inte bara beväpnad med sin kniv, utan har på ett helt oförståligt sätt fått med sig en compound-båge, som han lätt som en plätt skruvar ihop i djungeln. Även pilarna är av "ihopskruvningsmodell", med ett extra tillval, nämligen explosiva spetsar.
Mjo, det sträcker sig aningen för långt om man jämför med ettan. Denna film når därför inte riktigt lika högt för mig. Den bjöd dock fortfarande på några rejäla skrattattacker, och jag kände mig aldrig uttråkad.
Betyg på denna film: 2/5
Vi travar vidare till Aghanistan...
Rambo - First blood Part III
Denna film utspelar sig som sagt i Afghanistan. Rambos överordnade (som varit med i det två tidigare filmerna också) ber om att få ha med Rambo på ett uppdrag i Afghanistan. Rambo avböjer, eftersom han just nu jobbar med sin inre frid i ett tempel någonstans i Asien (om jag fattade det hela rätt).
Han ändrar givetvis uppfattningen när han får höra att hans överordnade blivit tillfångatagen av en militant grupp i Afghanistan.
Historien utlovar mycket action. Rambo har nu gått från Amerikansk skog, till Vietnams djungler, och nu befinner han sig i Afghanistans ökenlandskap. Tyvärr är det också i denna film som Rambo når botten i serien.
Då de andra två varit underhållande, trots en hel del dåliga inslag, hade denna både dåliga inslag, men också dålig underhållningsfaktor. Nu sträcker det sig för långt. När en - EN - man, lyckas spränga en helikopter med pilbåge går det för mig lite långt. Många anser att det är coolt, eller har kommentarer som: "Men det är ju rambo!", men det håller inte för mig. Mina skrattattackar hade sinat nästa helt i denna film, och satt mest uttråkad hela filmen.
Jag kände dock att det var nödvändigt att se den här filmen. Marcus tyckte att vi kunde gå direkt på John Rambo, men jag insisterade på att se trean först, just för jag inte ville missa någon del i storyn. Visst, det var nödvändigt, och efteråt tänkte jag att det var den enda anledningen att jag såg klart hela filmen.
Så nej, denna film är inte en av de bästa man sett. Dock, när man är medveten om vad som komma skall, tycker man om en av de sista replikerna, där Rambos överordnade kläcker ur sig: "Kanske vi börjar bli lite slitna för det här".
Men även denna ska ha ett betyg. Underhållningsnivån är i botten, de klyschiga replikerna är inte längre klyschiga, utan låter bara löjliga. Man lyckas spränga allt, och allting går helt enkelt för långt.
Mitt betyg på denna film: 1/5
Men nu går vi efterlängtat vidare till:
John Rambo
Oj, oj, oj. Här har jag en upplevelse att minnas en lång tid framöver.
Innan jag såg filmen tänkte jag:
De tidigare filmerna, där hade inte filmtekniken gått lika långt som idag. De halvtaskiga 80-talseffekterna i de tidigare filmerna, de skulle vara utbytta mot dagens lite mer sofistikerade ljudläggning. Blir det bra, eller dåligt? Kommentarer från folk som sett den var också i stil med: "Rambo fyra? Shit...där kan vi snacka om köttig film". Snacka om förväntningar!
Men jag ska berätta handlingen.
I Burma har en konflikt hållit på en längre tid, civila dödas, och en del kallar det för folkmord. Rambo lever på gränsen till Burma, och har nu några år på nacken. En dag får han besök av ett gäng som vill föra medicin och andra nödvändigheter in till Burma. De ber förstås Rambo om hjälp, eftersom han i sin ägo har en båt.
Han hjälper dem till sitt mål, men de blir tillfångatagna, och snart söker ett gäng legosoldater upp Rambo för att se vad de kan ta reda på. Men denna gång tänker inte Rambo sitta och titta på.
Stallone står själv för regin i denna film, vilket jag tyckte var intressant. Fotot håller hög klass, actionen (heter det så?) håller hög klass, men framför allt...underhållningen. Om jag tyckte att skrattanfallen var många i den första Rambo, så är det inget att jämföra med denna film. När folk pratar om köttig, så är det väl ändå lite lindrigt? När folk får pilar genom skallen, och därför flyger ner med huvudet före ner i en mina, och där sprängs i luften, kan jag inte låta bli att högljutt skratta i hela visningssalen. Köttig? Jag skulle vilja säga att jag aldrig sett så mycket blod, kött, bortspränga ben och avskjutna huvuden som i denna film. Helt fantastiskt!
Jag var rädd att Rambo skulle ha blivit för gammal. En surig gubbstrutt som knappt orkar hålla bössan längre, och som lever i sina minnen. Men nej, då! Rambo har energin kvar, och han utnyttjar den! Pilbågen har han kvar, och han drar sig inte för att använda de största kulsprutorna han hittar.
Här har vi renodlad action och underhållning när den är som bäst! Vissa påstår att denna förstörde hela serien. Jag vill säga att om man vill se Rambo-serien, är det denna man har att se fram emot!
Mitt betyg på denna film: 4/5.
Ja, den får en fyra, för även om det är ren underhållning, så håller den så förbannat hög klass, att man inte kan annat än älska den. Det som gör den bättre, är att den även förbättrar andra och tredje delen i serien, som jag tyckte var rätt dåliga. För nu kopplar han ihop det, och visar att serien i sin helhet är något helt fantastiskt. Så när en Rambo-box befinner sig ute i affärerna, kommer jag inte vara sen med att införskaffa den, och jag kommer glatt se om trean.
Men nu ska jag sammanfatta hela serien, och ge den ett helhetsbetyg.
Underhållningsfaktor: 5/5
Filmtekniskt (foto, ljud, klipp, osv.): 3/5
Skådespeleri: 3/5
Underbarhet: 5/5
Underhållen har jag blivit förut, men aldrig så här. Inför varje film undrade jag om jag även i denna film skulle få mig ett gott skratt, och bara få känna mer adrenalin pumpa inom mig.
Med en lagom början, en halvtaskig mitten, och ett fantastiskt avslut, har egentligen denna serie allt man kan önska sig, och även lite av det man hoppades kunna undvika, vilket gör den fullbordad.
Så serien som helhet, får 4/5, enbart för att de är underhållande. Jag har missbrukat detta ord idag, men jag kan säga det fler gånger. Folk som vill se filmer utan några större krav på att koncentrera sig för att hänga med, släng i en Rambo-skiva i DVD:n, och njut!
Mm, det blev kanske inte så detaljerat beskrivet idag, men det var inte tanken. Tanken var att presentera varje film i Rambo-serien, för att folk ska få upp ögonen för den, se vad jag tycker om dem, för att sedan rusa till affären (eller internet om man kör på det sättet) och lägga vantarna på ett exemplar.
Men vet ni vad som är det bästa?
Stallone har nyligen kommit ut med att han är intresserad av att göra en femte Rambo-film. Hoppas vi på det? Klart vi gör! Jag vill se mer Stallone, med ett rött tygband runt pannan, med ett stort maskingevär i händerna, och blod, kött, och åter litervis med blod!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
The Fall
Japp, då var det dags för den utlovade rescensionen av:
The Fall
Jag har varit tvungen att smälta filmen för att kunna skriva om den. Jag slutade inte tänka på den förrän för någon dag sedan. Först nu känner jag att jag kan tänka klart nog för att kunna analysera den tillräckligt för att fylla ett helt inlägg här.
Okej, vad har vi att göra med här?
Denna film handlar om en liten flicka som råkar ut för en olycka, bryter armen, och hamnar på sjukhuset. Där möter hon en man som börjar berätta en saga för henne. Vi får följa denna saga, men också mannens och flickans inre resa.
Svårare än så är inte handlingen. Tunn, tycker vissa, genialisk tycker jag. Det leder mig direkt till att tala om manuset.
Handlingen är som sagt inte så svår, men det som man lyckas göra med denna enkla handling är helt fantastiskt. Sagan som denna man berättar, förändras utifrån vad som händer i "verkliga världen". Den lilla flickan kan kommentera att hon inte tycker om en karaktär, och då förändras denna karaktär för att hon ska tycka om den. Allt detta är gjort på ett välgjort sätt, rent filmtekniskt. Hela filmen blir som en hyllning till historieberättandet, vilket också är vad filmskapande är.
Men ett välskrivet manus kan väl inte vara det enda som gjorde att denna film fastnade?
Nej, självklart inte.
Denna film har jag utnämnt till att vara den snyggaste (vackraste?) film jag någonsin sett. Utan några märkvärdiga specialeffekter, har man lyckats både med scenografi, foto, och ljussättning på ett helt fantastiskt sätt. Varje bild hade kunnat vara en tavla. Eftersom vi till större delen befinner oss i en sagovärld, kan vad som helst hända, och detta vad som helst har man lyckats fånga på ett så sagolikt, men ändå verkligt och vackert sätt.
Men filmtekniken sträcker sig längre än det som kameran fångar.
Övergångar som får mig att gapa, och klippteknik som visar att det är någon som verkligen bryr sig om att slutresultatet ska motsvara 110% av regissörens ambitioner.
Finns det mer?
Ja, självklart!
Förutom att det är den vackraste filmen ur en filmteknisk synpunkt, så måste det självklart vara något framför kameran.
Vi får se en hittils ganska okänd skådespelare, nämligen Lee Pace, som sagoberättaren. En rollprestation som kan vara den bästa jag sett.
Jag har jämfört med roller som Al Pacino gjort, eftersom Pacino varit min favoritskådis under en längre tid. Vi drar till med Michael Corleone i gudfadern, eller Col. Frank Slade i En kvinnas doft. Dessa rollprestationer är båda fantastiska, men det som skiljer sig är karaktärerna. Varken Corleone eller Frank Slade är karaktärer man kan råka möta på stan en dag. Som publik bryr man sig inte, för det är ju "bara film", och karaktärerna funkar utmärkt på film. Men karaktärerna är väldigt speciella.
Lee Paces karaktär i The Fall är dock något annorlunda. För mig, kan han vara vem som helst. En vanlig kille som råkar befinna sig på ett sjukhus, och berättar en saga för en flicka. Att spela en roll som "vanlig person" måste vara något av det svåraste som finns för en skådespelare. Men Pace gör det på ett briljant sätt, och redan hans första replik insåg jag att detta inte var en skådespelare av vanlig kaliber.
Även den lilla flickan gör bra ifrån sig, även om jag i vanliga fall inte tycker om barnskådisar. Kan tycka att hon blev en aning gnällig vissa delar i filmen, men det ligger mer i karaktären än i skådespelaren.
Nu till det roligaste.
Regissören är en indisk man vid namn Tarsem Singh. Jag har aldrig tidigare sett en film, vad jag vet i alla fall, som är gjord av en indisk regissör. Men det som är det roliga är att han tidigare har gjort en film som heter The Cell (som vi nämner i Podcasten tillsammans med Jonathan Troff) med Jennifer Lopez bland annat. Jag har inte sett hela den filmen, bara delar. Man trackar ganska fort ner på den filmen eftersom Lopez är med i den, men efter att ha sett The Falls briljians, ska jag ge The Cell en chans. Kanske är den lika snygg filmtekniskt som The fall.
Mer än så har inte regissören gjort. Han har en film under "pre-production" på IMDb, och en film som är annonserad. Jag ser verkligen fram emot att se mer från denna man!
Ja, då var det dags för ett betyg.
Ett betyg har aldrig varit så svårt att sätta. Som ni märker i min text så har jag i princip inget att klaga på. Ändå har mitt betyg på filmtipset blivit en fyra för tillfället. Jag tror mestadels att det var för att historien avslutades väldigt hastigt, som om manusförfattaren inte kunde dra ut på sagan mer, så han avslutade den. Men om man tittar lite noggrannare, tänker efter, så kanske inte slutet var så dåligt. Så vad ska man gå på? Första impulsen, eller efter-analysen? Jag brukar ju prata om att allt handlar om känslan man får när man ser filmen, så jag måste nog gå på första impulsen av ren princip. Men jag lovar mig själv att se om denna film inom en snar framtid. När jag är beredd på slutet, kommer jag kanske även se det briljanta i det, och höja mitt betyg.
Betyg: 4/5.
Något jag tycker är konstigt, som jag och Marcus diskuterade, var att filmen inte har fått någon som helst uppmärksamhet. Ingen oscarsnominering, ingenting. En film med detta fotot, och de rollprestationerna borde få betydligt mer, men den verkar ha blivit undanskymd, begravd av någon anledning. Därför är det banne mig min plikt som filmälskare att föra denna filmen vidare. Jag tror inte det är bara filmfolk som gillar denna film, utan även "vanlig" biopublik skulle älska den.
Ni som ser den, försök få med er fler folk när ni ska se den!
Tack till Marcus som tipsade mig om denna film. Han sade ingenting om den, förutom att den var snygg. Jag visste inget om historien, jag hade inga förväntningar, ingenting. Kanske var det det som bidrog till att upplevelsen blev så grym. Tack i alla fall!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
The Fall
Jag har varit tvungen att smälta filmen för att kunna skriva om den. Jag slutade inte tänka på den förrän för någon dag sedan. Först nu känner jag att jag kan tänka klart nog för att kunna analysera den tillräckligt för att fylla ett helt inlägg här.
Okej, vad har vi att göra med här?
Denna film handlar om en liten flicka som råkar ut för en olycka, bryter armen, och hamnar på sjukhuset. Där möter hon en man som börjar berätta en saga för henne. Vi får följa denna saga, men också mannens och flickans inre resa.
Svårare än så är inte handlingen. Tunn, tycker vissa, genialisk tycker jag. Det leder mig direkt till att tala om manuset.
Handlingen är som sagt inte så svår, men det som man lyckas göra med denna enkla handling är helt fantastiskt. Sagan som denna man berättar, förändras utifrån vad som händer i "verkliga världen". Den lilla flickan kan kommentera att hon inte tycker om en karaktär, och då förändras denna karaktär för att hon ska tycka om den. Allt detta är gjort på ett välgjort sätt, rent filmtekniskt. Hela filmen blir som en hyllning till historieberättandet, vilket också är vad filmskapande är.
Men ett välskrivet manus kan väl inte vara det enda som gjorde att denna film fastnade?
Nej, självklart inte.
Denna film har jag utnämnt till att vara den snyggaste (vackraste?) film jag någonsin sett. Utan några märkvärdiga specialeffekter, har man lyckats både med scenografi, foto, och ljussättning på ett helt fantastiskt sätt. Varje bild hade kunnat vara en tavla. Eftersom vi till större delen befinner oss i en sagovärld, kan vad som helst hända, och detta vad som helst har man lyckats fånga på ett så sagolikt, men ändå verkligt och vackert sätt.
Men filmtekniken sträcker sig längre än det som kameran fångar.
Övergångar som får mig att gapa, och klippteknik som visar att det är någon som verkligen bryr sig om att slutresultatet ska motsvara 110% av regissörens ambitioner.
Finns det mer?
Ja, självklart!
Förutom att det är den vackraste filmen ur en filmteknisk synpunkt, så måste det självklart vara något framför kameran.
Vi får se en hittils ganska okänd skådespelare, nämligen Lee Pace, som sagoberättaren. En rollprestation som kan vara den bästa jag sett.
Jag har jämfört med roller som Al Pacino gjort, eftersom Pacino varit min favoritskådis under en längre tid. Vi drar till med Michael Corleone i gudfadern, eller Col. Frank Slade i En kvinnas doft. Dessa rollprestationer är båda fantastiska, men det som skiljer sig är karaktärerna. Varken Corleone eller Frank Slade är karaktärer man kan råka möta på stan en dag. Som publik bryr man sig inte, för det är ju "bara film", och karaktärerna funkar utmärkt på film. Men karaktärerna är väldigt speciella.
Lee Paces karaktär i The Fall är dock något annorlunda. För mig, kan han vara vem som helst. En vanlig kille som råkar befinna sig på ett sjukhus, och berättar en saga för en flicka. Att spela en roll som "vanlig person" måste vara något av det svåraste som finns för en skådespelare. Men Pace gör det på ett briljant sätt, och redan hans första replik insåg jag att detta inte var en skådespelare av vanlig kaliber.
Även den lilla flickan gör bra ifrån sig, även om jag i vanliga fall inte tycker om barnskådisar. Kan tycka att hon blev en aning gnällig vissa delar i filmen, men det ligger mer i karaktären än i skådespelaren.
Nu till det roligaste.
Regissören är en indisk man vid namn Tarsem Singh. Jag har aldrig tidigare sett en film, vad jag vet i alla fall, som är gjord av en indisk regissör. Men det som är det roliga är att han tidigare har gjort en film som heter The Cell (som vi nämner i Podcasten tillsammans med Jonathan Troff) med Jennifer Lopez bland annat. Jag har inte sett hela den filmen, bara delar. Man trackar ganska fort ner på den filmen eftersom Lopez är med i den, men efter att ha sett The Falls briljians, ska jag ge The Cell en chans. Kanske är den lika snygg filmtekniskt som The fall.
Mer än så har inte regissören gjort. Han har en film under "pre-production" på IMDb, och en film som är annonserad. Jag ser verkligen fram emot att se mer från denna man!
Ja, då var det dags för ett betyg.
Ett betyg har aldrig varit så svårt att sätta. Som ni märker i min text så har jag i princip inget att klaga på. Ändå har mitt betyg på filmtipset blivit en fyra för tillfället. Jag tror mestadels att det var för att historien avslutades väldigt hastigt, som om manusförfattaren inte kunde dra ut på sagan mer, så han avslutade den. Men om man tittar lite noggrannare, tänker efter, så kanske inte slutet var så dåligt. Så vad ska man gå på? Första impulsen, eller efter-analysen? Jag brukar ju prata om att allt handlar om känslan man får när man ser filmen, så jag måste nog gå på första impulsen av ren princip. Men jag lovar mig själv att se om denna film inom en snar framtid. När jag är beredd på slutet, kommer jag kanske även se det briljanta i det, och höja mitt betyg.
Betyg: 4/5.
Något jag tycker är konstigt, som jag och Marcus diskuterade, var att filmen inte har fått någon som helst uppmärksamhet. Ingen oscarsnominering, ingenting. En film med detta fotot, och de rollprestationerna borde få betydligt mer, men den verkar ha blivit undanskymd, begravd av någon anledning. Därför är det banne mig min plikt som filmälskare att föra denna filmen vidare. Jag tror inte det är bara filmfolk som gillar denna film, utan även "vanlig" biopublik skulle älska den.
Ni som ser den, försök få med er fler folk när ni ska se den!
Tack till Marcus som tipsade mig om denna film. Han sade ingenting om den, förutom att den var snygg. Jag visste inget om historien, jag hade inga förväntningar, ingenting. Kanske var det det som bidrog till att upplevelsen blev så grym. Tack i alla fall!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Cat on a hot tin roof
Jag nämnde att jag skulle skriva om The Fall, men jag har tidigare lovat att jag först ska skriva om denna film:
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
The Fall
Såg igår en fantastisk film, med titeln The Fall, från 2006.
Efter att ha tänkt på den oavbrutet sedan dess, bestämde jag mig idag för att ett inlägg skall tillägnas denna film.
Eftersom klockan nu är mycket, blir det ingen rescension nu, men inom de närmsta dagarna ska ni kunna läsa om denna film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Efter att ha tänkt på den oavbrutet sedan dess, bestämde jag mig idag för att ett inlägg skall tillägnas denna film.
Eftersom klockan nu är mycket, blir det ingen rescension nu, men inom de närmsta dagarna ska ni kunna läsa om denna film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
I am a sex addict
Nu ska jag äntligen skriva ännu en rekommendation. Jag har redan nämnt den här på bloggen, så detta är förhoppningsvis en av filmerna ni väntat på:
I am a sex addict
Filmen är en självbiografisk film, med en hel del inslag av humor, som visar regissörens kamp mot sexmissbruk.
Den inleds med att vi ser regissören iförd finkläder, som berättar att han snart ska gifta sig för tredje gången, men först vill han berätta sin historia om sitt sexmissbruk.
Filmen är filmad med DV-kamera. Det är alltså ingen film med särskilt hög budget. Förutom att regissören nämner saker som hänt, så nämner han också förhållanden för filmen. Han nämner i början att det började i Paris. Han går ner för en gata, och stannar sedan och tittar in i kameran för att förklara att han inte hade råd att flyga till Paris, och därför spelar in det i San Fransisco. Hela lågbudgetgrejen ligger över hela filmen som en väldigt charmig egenskap.
Förutom voice-over använder regissören ett grepp som sällan används i film. Han vänder sig om, mitt i en scen, tittar in i kameran, för att förklara hur han känner, för att sedan vända sig tillbaka och fortsätta en dialog. Det är någonting jag finner mycket charmigt och snyggt. De skådespelare som är med förutom honom spelar väldigt bra vid dessa tillfällen. De stannar upp i det de gjorde innan han avbröt sig, och fortsätter när han är klar.
Manusmässigt kan jag säga att filmen är välskriven. Det är en verklig historia som regissören återberättar, men om den var så som det verkar i filmen vet jag inte. Oavsett är det en väldigt intressant historia som man fastnar i, och skrattar åt. Det är en väldigt personlig film, och det ser man sällan. Regissören berättar öppet om sitt förflutna, och får oss att skratta åt det, vilket antagligen är ett sätt för honom att gå vidare. Det känns bra att man får vara en del av det som hjälper honom att gå vidare.
Vem är då denna man?
Han heter Caveh Zahedi, och har tidigare gjort en film som heter I don't hate Las Vegas anymore. Denna film har jag inte sett, men den nämns i I am a sex addict. Efter att ha sett denna film vill jag verkligen se den. Alla hans filmer verkar vara väldigt personliga. Som sagt, det är sällan man ser det, så det är roligt att se.
Skådespelarbiten tycker jag också är väldigt rolig, för Caveh återkommer till att berätta om inspelningsförhållandena. T.ex berättar han att en skådespelerka inte ville ge honom en fake-avsugning. Sedan kommer ett filmklipp där vi ser henne berätta att hon inte vill. Därför ser vi dessa personer som de personer han träffade i verkligheten. De blir väldigt trovärdiga, eftersom vi ser dem som vanliga personer också. Jag vet inte om de bilderna också var med i manuset, att det var meningen, men jag tycker de är trovärdiga, och höjer trovärdigheten på hela filmen.
Vissa gånger lägger han också in bilder där han säger att det är bilder på den riktiga personen, och berättar sedan en kort avslutning på deras historia innan han går vidare. Bra gjort!
Som alla andra filmer ska också denna få ett slutligt betyg.
När jag satt på filmtipset och skulle betygsätta den, direkt efter jag sett den, var jag nära på att trycka på femman. Men jag har varit väldigt snäll med mina betyg på sistone, och var inte riktigt säker på om den verkligen förtjänade den. Jag sade till mig själv att jag skulle smälta filmen några dagar, eftersom jag ansåg att detta behövdes.
Det var bra att jag tänkte att jag skulle smälta den, för ju mer jag tänker på den desto bättre blir den. En film, med en tragisk, sann historia, som vi i publiken får ta del av på ett väldigt personligt, och roligt sätt.
Mitt betyg blir efter denna omtanke:
5/5
Bra gjort, Caveh!
Ni ska också få en bild på denna filmskapare som har ett väldigt speciellt utseende.
Caveh Zahedi
Tack till er som läser!
Ha't bra!
The Curious Case of Benjamin Button
Då var det äntligen dags för nästa rekommendtion.
Jag och många andra intog våra platser på SF-bio i Visby igår för att beskåda denna film.
The Curious Case of Benjamin Button
Eller den svenska titeln: "Benjamin Buttons otroliga liv".
Denna film handlar om en man, vars mor dör i barnasäng. Hans far tar en kort titt på honom, blir förskräckt, och lämnar ifrån sig honom fortare än kvickt.
Det visar sig att det nyfödda barnet är på väg att dö, av ålder.
En kvinna bestämmer sig för att ta hand om honom, eftersom han troligen kommer dö när som helst. Men så blir inte fallet. Han växer, och blir bara yngre och yngre, och en dag, möter han Daisy.
Denna man, är Benjamin Button.
I rollen som Benjamin, finner vi Brad Pitt. Som hans livs kärlek Daisy, ser vi Cate Blanchett. Dessa två skötte sig utmärkt genom hela filmen. Just Blanchett är en av mina favoritskådisar just nu, och hon gjorde mig inte besviken.
Runt dessa två fanns också en hel värld av människor.
Filmen är en historia som berättas, ett livs historia, och det är många människor man möter under ett liv, och alla dessa ska ju spelas av någon. Detta har filmskaparen lyckats otroligt bra med.
Det som måste vara svårt som skådespelare i denna film, vad som gör den till en riktig utmaning, är ju att varje karaktär finns i flera olika skepnader. Människor förändras med tiden. Helt plötsligt ser vi Cate Blanchett i grått hår och massa rynkor. Rösten låter äldre. Hela hon är äldre. Det är inte samma karaktär som tidigare i filmen. Så på ett sätt spelar ju många månniskor flera roller i filmen, och alla sköter det utmärkt.
Det visuella. Visuellt. Det vi ser. Denna film är otroligt vacker. Vissa bilder är så vackra att man glömmer lyssna på dialogen. Men inte bara fotot. Det är en del specialeffekter, som inte är av den klassiska sorten med explosioner och sånt. T.ex när Brad Pitt är en kortväxt gubbe, går han med kryckor och släpar benen efer sig. Han är säkert en meter kortare än alla andra. Vi ser att det är Brad Pitt, men hur fasen har de lyckats göra det?
Det är så pass snyggt att många säkert inte lägger märke till att det antagligen är kontsgjort.
Vem har vi då att tacka för denna film?
David Fincher, som tidigare gjort filmer som Fight Club, och Se7en. Han har gjort en del andra filmer, men jag har bara sett dessa två tidigare.
Han är uppenbarligen en duktig regissör. Fight Club anses av många vara världens bästa film. Jag tycker den är aningen överskattad, men man kan inte neka att det är en duktig regissör bakom filmen.
Men i jämförelse med Benjamin Button, så är ingen av de andra filmerna särskilt vackra. Åter igen måste jag nämna att visuellt är Benjamin Button kanske en av de vackraste filmer jag har sett.
Manuset står Eric Roth för. Han är även mannen bakom Forrest Gump-manuset. Detta märks flera gånger i filmen.
Vissa tycker att det finns många irriterande likheter med Forrest Gump, medan jag tycker att det är rätt charmigt.
Man märker tydligt att det är samma manusförfattare, och det är en bra grej.
Det finns många manusförfattare som nödvändigtvis ska sätta sin prägel på sina manus. Det är ibland bra, ibland dåligt. I detta fall tycker jag det är mycket bra.
I Forrest Gump ser vi en människa med ett handikapp, som lyckas vara en del av alla historiska event, ofta helt slumpmässigt.
I Benjamin Button är det också en man med ett handikapp, men inte lika mycket historiskt. Han är mer i bakgrunden av alla händelser. Denna är mer filosofisk, och tar upp en del frågor som liv och död, och hur man aldrig kan veta sitt öde i förväg.
"You never know what's coming for you".
Så ett betyg ska denna film också få. Filmen i sig hade potential till toppbetyg. Men för mig handlar film helt om känslan man får. Jag är rent av dålig på att hitta detaljer i filmer som jag ogillar (eller gillar för den delen). Jag ser hela filmen som en helhet. Så upplevelsen gör mycket.
Denna gång innebar upplevelsen att ett litet (ursäkta uttrycket) rövhål satt två rader framför och SMS:ade. Den vita skärmen lös upp en hel del. Något som är rätt logiskt i ett mörkt rum, men som denna person uppenbarligen inte förstod.
Sedan var det många som skrattade vid helt fel tillfällen, och tappade cola-flaskor och annat.
Så jag blev distraherad ett antal gånger, vilket var synd för filmens skull.
Men filmen lyckades ändå beröra. Precis som Forrest Gump så blir man varm inombords när man sett den, trots ett tragiskt slut.
Mitt betyg blir: 4/5
Detta är en strak rekommendation. Ni bör se den på bio!
Tack till er som läser.
Ha't bra!
Jag och många andra intog våra platser på SF-bio i Visby igår för att beskåda denna film.
The Curious Case of Benjamin Button
Eller den svenska titeln: "Benjamin Buttons otroliga liv".
Denna film handlar om en man, vars mor dör i barnasäng. Hans far tar en kort titt på honom, blir förskräckt, och lämnar ifrån sig honom fortare än kvickt.
Det visar sig att det nyfödda barnet är på väg att dö, av ålder.
En kvinna bestämmer sig för att ta hand om honom, eftersom han troligen kommer dö när som helst. Men så blir inte fallet. Han växer, och blir bara yngre och yngre, och en dag, möter han Daisy.
Denna man, är Benjamin Button.
I rollen som Benjamin, finner vi Brad Pitt. Som hans livs kärlek Daisy, ser vi Cate Blanchett. Dessa två skötte sig utmärkt genom hela filmen. Just Blanchett är en av mina favoritskådisar just nu, och hon gjorde mig inte besviken.
Runt dessa två fanns också en hel värld av människor.
Filmen är en historia som berättas, ett livs historia, och det är många människor man möter under ett liv, och alla dessa ska ju spelas av någon. Detta har filmskaparen lyckats otroligt bra med.
Det som måste vara svårt som skådespelare i denna film, vad som gör den till en riktig utmaning, är ju att varje karaktär finns i flera olika skepnader. Människor förändras med tiden. Helt plötsligt ser vi Cate Blanchett i grått hår och massa rynkor. Rösten låter äldre. Hela hon är äldre. Det är inte samma karaktär som tidigare i filmen. Så på ett sätt spelar ju många månniskor flera roller i filmen, och alla sköter det utmärkt.
Det visuella. Visuellt. Det vi ser. Denna film är otroligt vacker. Vissa bilder är så vackra att man glömmer lyssna på dialogen. Men inte bara fotot. Det är en del specialeffekter, som inte är av den klassiska sorten med explosioner och sånt. T.ex när Brad Pitt är en kortväxt gubbe, går han med kryckor och släpar benen efer sig. Han är säkert en meter kortare än alla andra. Vi ser att det är Brad Pitt, men hur fasen har de lyckats göra det?
Det är så pass snyggt att många säkert inte lägger märke till att det antagligen är kontsgjort.
Vem har vi då att tacka för denna film?
David Fincher, som tidigare gjort filmer som Fight Club, och Se7en. Han har gjort en del andra filmer, men jag har bara sett dessa två tidigare.
Han är uppenbarligen en duktig regissör. Fight Club anses av många vara världens bästa film. Jag tycker den är aningen överskattad, men man kan inte neka att det är en duktig regissör bakom filmen.
Men i jämförelse med Benjamin Button, så är ingen av de andra filmerna särskilt vackra. Åter igen måste jag nämna att visuellt är Benjamin Button kanske en av de vackraste filmer jag har sett.
Manuset står Eric Roth för. Han är även mannen bakom Forrest Gump-manuset. Detta märks flera gånger i filmen.
Vissa tycker att det finns många irriterande likheter med Forrest Gump, medan jag tycker att det är rätt charmigt.
Man märker tydligt att det är samma manusförfattare, och det är en bra grej.
Det finns många manusförfattare som nödvändigtvis ska sätta sin prägel på sina manus. Det är ibland bra, ibland dåligt. I detta fall tycker jag det är mycket bra.
I Forrest Gump ser vi en människa med ett handikapp, som lyckas vara en del av alla historiska event, ofta helt slumpmässigt.
I Benjamin Button är det också en man med ett handikapp, men inte lika mycket historiskt. Han är mer i bakgrunden av alla händelser. Denna är mer filosofisk, och tar upp en del frågor som liv och död, och hur man aldrig kan veta sitt öde i förväg.
"You never know what's coming for you".
Så ett betyg ska denna film också få. Filmen i sig hade potential till toppbetyg. Men för mig handlar film helt om känslan man får. Jag är rent av dålig på att hitta detaljer i filmer som jag ogillar (eller gillar för den delen). Jag ser hela filmen som en helhet. Så upplevelsen gör mycket.
Denna gång innebar upplevelsen att ett litet (ursäkta uttrycket) rövhål satt två rader framför och SMS:ade. Den vita skärmen lös upp en hel del. Något som är rätt logiskt i ett mörkt rum, men som denna person uppenbarligen inte förstod.
Sedan var det många som skrattade vid helt fel tillfällen, och tappade cola-flaskor och annat.
Så jag blev distraherad ett antal gånger, vilket var synd för filmens skull.
Men filmen lyckades ändå beröra. Precis som Forrest Gump så blir man varm inombords när man sett den, trots ett tragiskt slut.
Mitt betyg blir: 4/5
Detta är en strak rekommendation. Ni bör se den på bio!
Tack till er som läser.
Ha't bra!
Filmåret 2008
Hej, igen!
Jag har inte skrivit under hela jullovet, och senaste gången jag skrev ett riktigt blogginlägg var för längesedan. Men nu tänkte jag bara skriva lite om filmåret 2008, så som det såg ut för mig.
Jag ser sällan nya filmer, men jag ska nämna de jag har sett, och jag kommer också nämna äldre filmer som jag fått se detta år.
Vi börjar med de nya:
Morgan Pålsson var något av det sämsta jag sett under hela året. Jag tycker vanligtvis inte om svensk film, men har gillat Hipp-Hipp-Humorn, så jag gav den en chans. Detta var tyvärr en av de filmer man önskar att man inte lade pengar på. Jag har hört folk som tycker om den, så det är ganska mycket delade meningar, men för min del var det ren skit.
Betyg: 1/5
Cloverfield var en film som jag hörde talas om innan den kom ut, hur den skulle vara nyskapande, och att de skulle använda ett monster som inte skulle ha setts på film tidigare. Mina förväntningar var höga, trots att jag inte vanligtvis gillar skräck- och monsterfilmer.
Än en gång var det besvikelse. Jag tyckte inte alls om den skakiga handkameran, eller hur historian utvecklades. Helt enkelt inte en film för mig.
Betyg: 2/5
The Dark Knight var årets höjdpunkt vad gäller biobesöken. Min klasskompis hade väntat på den ett tag, och förväntade sig årets bästa film. Action är inte heller min genre, utan brukar vara "bara underhållande" för mig. Men denna film verkade ha det lilla extra, så det bar av till bion. Man kan inte alls påstå att jag blev besviken.
Filmen gav mig underbar action, och det var inte alls någon simpel, tråkig historia, utan en historia som man verkligen fick vara med i för att förstå. Det var ingen film man bara satte sig för att titta på, och bara lät den skjunka in. Det är för mig något mycket bra, speciellt med en film i den genren.
Sedan för man ju nämna Heath Ledger som The Joker, som gjorde filmhistoriens bästa och coolaste skurk hittils.
Ska jag klaga på något vad gäller The Dark Knight, så är det att Batmans röst är alldeles för överdriven. I Batman Begins är rösten också något ändrad, men i The Dark Knight blir det helt enkelt för mycket.
Underhållning på hög nivå, och ett manus som knäcker det mesta!
Betyg: 4/5
Detta var de filmer jag tänkte skriva om. Men av de andra jag sett så ligger medelbetyget på runt en 3:a. Men jag vet dock fler filmer under detta år som antagligen är bättre än de jag har sett, så jag har en hel del filmer att se fram emot.
Summering:
Jag har sett alldeles för lite film från 2008 för att summera filmåret, men av de filmer jag inte har sett verkar det finnas potential till en hel del välgjord film.
Nu blir det dags för de tidigare filmer som jag sett under 2008. Jag har sett en hel del, och kommer skriva med de mest betydelsefulla.
Här kommer listan:
Då börjar vi.
High School Musical som ni säkert kommer ihåg var den första film jag skrev om på denna blogg. Detta var något av det sämsta. Det jag skrev om Morgan Pålsson innan är snällt i jämförelse med vad jag tycker om denna film. Den är en skam för filmvärlden. Jag laddade hem den för att se "what all the fuss was about", och förstod efter bara någon minut att detta var ren skit. Men jag såg den till slutet, och Disney hamnade långt ner i mina ögon.
Betyg: -1/5
För en handfull dollar och För några få dollar mer var verkligen ett par höjdpunkter. Båda filmerna ligger på toppbetyg. Varför? Därför att Clint Eastwood har en karaktär som är så gudomligt cool, att man inte vill annat än vara i hans kläder. Hans självsäkra repliker, och Sergio Leones simpla historier som framförs på ett underbart sätt, gör att dessa filmer ligger mig väldigt nära.
Western-genren öppnades för mig när jag såg dessa filmer, och ledde till fler clintan-filmer som t.ex Häng dom högt och The outlaw Josey Wales.
Betyg för båda: 5/5
Elefantmannen, som är en film av David Lynch, fastnade jag direkt för. Jag har bara sett en film från Lynch tidigare, och anser att han är en intressant regissör. I denna filmen lyckas han framställa en väldigt speciell karaktär. En karaktär spelad av John Hurt. Jag har aldrig tidigare känt så mycket för en karaktär som i denna filmen, och det ensamt ger denna film toppbetyg. Anthony Hopkins är också med i denna film, vars skådespelarinsats var fantastisk rakt igenom.
Betyg: 5/5
Borta med vinden var en film jag länge velat se. Jag fick se den i skolan i samband med att vi läste om Hollywoods guldålder. En film jag tyckte om väldigt mycket, trots dess mastodont-längd. Jag satt och följde med i detta epos, och blev mycket imponerad.
Betyg: 5/5
Detta får räcka som ett inlägg om mitt filmår. De sista filmerna här var så klart de bästa (även DEN sämsta), och mest minnesvärda filmerna under året.
Jag hoppas att någon intresserar sig för att läsa om mitt filmår!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Jag har inte skrivit under hela jullovet, och senaste gången jag skrev ett riktigt blogginlägg var för längesedan. Men nu tänkte jag bara skriva lite om filmåret 2008, så som det såg ut för mig.
Jag ser sällan nya filmer, men jag ska nämna de jag har sett, och jag kommer också nämna äldre filmer som jag fått se detta år.
Vi börjar med de nya:
- Ironman
- The Dark Knight
- Yes man
- Kung-fu Panda
- Morgan Pålsson - Världsreporter
- Mamma Mia
- Cloverfield
Morgan Pålsson var något av det sämsta jag sett under hela året. Jag tycker vanligtvis inte om svensk film, men har gillat Hipp-Hipp-Humorn, så jag gav den en chans. Detta var tyvärr en av de filmer man önskar att man inte lade pengar på. Jag har hört folk som tycker om den, så det är ganska mycket delade meningar, men för min del var det ren skit.
Betyg: 1/5
Cloverfield var en film som jag hörde talas om innan den kom ut, hur den skulle vara nyskapande, och att de skulle använda ett monster som inte skulle ha setts på film tidigare. Mina förväntningar var höga, trots att jag inte vanligtvis gillar skräck- och monsterfilmer.
Än en gång var det besvikelse. Jag tyckte inte alls om den skakiga handkameran, eller hur historian utvecklades. Helt enkelt inte en film för mig.
Betyg: 2/5
The Dark Knight var årets höjdpunkt vad gäller biobesöken. Min klasskompis hade väntat på den ett tag, och förväntade sig årets bästa film. Action är inte heller min genre, utan brukar vara "bara underhållande" för mig. Men denna film verkade ha det lilla extra, så det bar av till bion. Man kan inte alls påstå att jag blev besviken.
Filmen gav mig underbar action, och det var inte alls någon simpel, tråkig historia, utan en historia som man verkligen fick vara med i för att förstå. Det var ingen film man bara satte sig för att titta på, och bara lät den skjunka in. Det är för mig något mycket bra, speciellt med en film i den genren.
Sedan för man ju nämna Heath Ledger som The Joker, som gjorde filmhistoriens bästa och coolaste skurk hittils.
Ska jag klaga på något vad gäller The Dark Knight, så är det att Batmans röst är alldeles för överdriven. I Batman Begins är rösten också något ändrad, men i The Dark Knight blir det helt enkelt för mycket.
Underhållning på hög nivå, och ett manus som knäcker det mesta!
Betyg: 4/5
Detta var de filmer jag tänkte skriva om. Men av de andra jag sett så ligger medelbetyget på runt en 3:a. Men jag vet dock fler filmer under detta år som antagligen är bättre än de jag har sett, så jag har en hel del filmer att se fram emot.
Summering:
Jag har sett alldeles för lite film från 2008 för att summera filmåret, men av de filmer jag inte har sett verkar det finnas potential till en hel del välgjord film.
Nu blir det dags för de tidigare filmer som jag sett under 2008. Jag har sett en hel del, och kommer skriva med de mest betydelsefulla.
Här kommer listan:
- Bande à part (1964)
- Elefantmannen (1980)
- Batman Begins (2005)
- Southland Tales (2006)
- 12 Edsvurna män (1957)
- De 12 apornas armé (1995)
- High Shool Musical (2006)
- The man from earth (2007)
- Delikatessen (1991)
- För en handfull dollar (1964)
- För några få dollar mer (1965)
- Persona (1966)
- Borta med vinden (1939)
Då börjar vi.
High School Musical som ni säkert kommer ihåg var den första film jag skrev om på denna blogg. Detta var något av det sämsta. Det jag skrev om Morgan Pålsson innan är snällt i jämförelse med vad jag tycker om denna film. Den är en skam för filmvärlden. Jag laddade hem den för att se "what all the fuss was about", och förstod efter bara någon minut att detta var ren skit. Men jag såg den till slutet, och Disney hamnade långt ner i mina ögon.
Betyg: -1/5
För en handfull dollar och För några få dollar mer var verkligen ett par höjdpunkter. Båda filmerna ligger på toppbetyg. Varför? Därför att Clint Eastwood har en karaktär som är så gudomligt cool, att man inte vill annat än vara i hans kläder. Hans självsäkra repliker, och Sergio Leones simpla historier som framförs på ett underbart sätt, gör att dessa filmer ligger mig väldigt nära.
Western-genren öppnades för mig när jag såg dessa filmer, och ledde till fler clintan-filmer som t.ex Häng dom högt och The outlaw Josey Wales.
Betyg för båda: 5/5
Elefantmannen, som är en film av David Lynch, fastnade jag direkt för. Jag har bara sett en film från Lynch tidigare, och anser att han är en intressant regissör. I denna filmen lyckas han framställa en väldigt speciell karaktär. En karaktär spelad av John Hurt. Jag har aldrig tidigare känt så mycket för en karaktär som i denna filmen, och det ensamt ger denna film toppbetyg. Anthony Hopkins är också med i denna film, vars skådespelarinsats var fantastisk rakt igenom.
Betyg: 5/5
Borta med vinden var en film jag länge velat se. Jag fick se den i skolan i samband med att vi läste om Hollywoods guldålder. En film jag tyckte om väldigt mycket, trots dess mastodont-längd. Jag satt och följde med i detta epos, och blev mycket imponerad.
Betyg: 5/5
Detta får räcka som ett inlägg om mitt filmår. De sista filmerna här var så klart de bästa (även DEN sämsta), och mest minnesvärda filmerna under året.
Jag hoppas att någon intresserar sig för att läsa om mitt filmår!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
12 Angry Men
Nu när inspelningen till filmen "I stormens öga" är klar, har jag äntligen tid för ännu ett inlägg. Nästa vecka börjar redigeringen av filmen, och idag, Söndag, tar jag det bara lugnt.
Idag blir det en riktig klassiker som presenteras. En film från 1957.
12 Angry Men
Denna film, som inleds med en rättegång, där vi får veta att en 18-årig pojke sitter åtalad för mordet på sin egen far. Juryn får gå in i sitt rum för att diskutera saken. Där är 11 av de 12 medlemmarna övertygade om att pojken är skyldig.
Detta var den första film på riktigt länge som jag kände var en direkt hit för mig. Jag kände en dag för att se någonting med Henry Fonda, och valde då att se denna film.
Fonda spelar den ensamme medlemmen som helt enkelt inte är övertygad om att pojken är skyldig. Efter att ha sett ett fåtal med Fonda tidigare var jag väl medveten om att han är en skicklig skådespelare, och det visar han även i den här filmen. I denna är han dock ackompanjerad av 11 väldigt duktiga motspelare. Vi ser bland annat Lee J. Cobb som en väldigt övertygande jurymedlem.
Manuset bakom denna film är mycket väl utarbetat. Det hela är en 1½ timme lång dialog mellan 12 jurymedlemmar som alla försöker övertyga varandra. Mer än så finns det inte att säga, mer än att det är otroligt spännande att följa utvecklingen.
Filmen är regisserad av Sidney Lumet, som bland annat regisserat Serpico, Dog Day Afternoon, The Hill och Fail-safe.
Av dessa har jag sett The Hill och Fail-Safe, och båda dessa är mycket bra filmer. Serpico och Dog Day Afternoon är filmer jag länge velat se, eftersom de är mycket omtalade filmer. Lumet verkar därmed vara en skicklig regissör som jag ser fram emot att se mer av.
För första gången på min blogg, får en film betyget 5/5. En film som är otroligt sevärd, och som fick mig att sitta klistrad framför TV'n, dels för den grymma utvecklingen av historien, men också för det fantastiska skådespeleriet.
Mycket bra gjort!
Tack till de som läser!
Ha't bra!
Idag blir det en riktig klassiker som presenteras. En film från 1957.
12 Angry Men
Denna film, som inleds med en rättegång, där vi får veta att en 18-årig pojke sitter åtalad för mordet på sin egen far. Juryn får gå in i sitt rum för att diskutera saken. Där är 11 av de 12 medlemmarna övertygade om att pojken är skyldig.
Detta var den första film på riktigt länge som jag kände var en direkt hit för mig. Jag kände en dag för att se någonting med Henry Fonda, och valde då att se denna film.
Fonda spelar den ensamme medlemmen som helt enkelt inte är övertygad om att pojken är skyldig. Efter att ha sett ett fåtal med Fonda tidigare var jag väl medveten om att han är en skicklig skådespelare, och det visar han även i den här filmen. I denna är han dock ackompanjerad av 11 väldigt duktiga motspelare. Vi ser bland annat Lee J. Cobb som en väldigt övertygande jurymedlem.
Manuset bakom denna film är mycket väl utarbetat. Det hela är en 1½ timme lång dialog mellan 12 jurymedlemmar som alla försöker övertyga varandra. Mer än så finns det inte att säga, mer än att det är otroligt spännande att följa utvecklingen.
Filmen är regisserad av Sidney Lumet, som bland annat regisserat Serpico, Dog Day Afternoon, The Hill och Fail-safe.
Av dessa har jag sett The Hill och Fail-Safe, och båda dessa är mycket bra filmer. Serpico och Dog Day Afternoon är filmer jag länge velat se, eftersom de är mycket omtalade filmer. Lumet verkar därmed vara en skicklig regissör som jag ser fram emot att se mer av.
För första gången på min blogg, får en film betyget 5/5. En film som är otroligt sevärd, och som fick mig att sitta klistrad framför TV'n, dels för den grymma utvecklingen av historien, men också för det fantastiska skådespeleriet.
Mycket bra gjort!
Tack till de som läser!
Ha't bra!
Regi
Anledningen till att några nya inlägg inte kommit på ett tag, har varit att jag fått ett regissörsjobb i skolan. Mycket tid går åt till detta, båda i och utanför skolan. Så fort filmen haft premiär kommer jag kunna återvända till att presentera ännu en film.
Tack för att ni väntar!
Ha't bra!
Tack för att ni väntar!
Ha't bra!
Punch-drunk love
Efter några dagars manusarbete, är det äntligen dags för presentationen av:
Punch-drunk love
Denna film inleds direkt med att ett piano sätts ut rakt på gatan. Adam Sandlers karaktär Barry plockar in det till sitt kontor på företaget han driver själv. Företaget har börjat gå sämre, och i dessa krokar möter han Emily Watsons karaktär, Lena. Mitt allt detta hamnar Barry i en utpressningsaffär från en oväntad källa.
Min första tanke när jag hörde talas om filmen var: "Åh, nej, inte ännu en överdriven skitfilm med Adam Sandler". När jag sedan fick höra att han skulle vara seriös i filmen, kände jag att jag ville ge den en chans.
När jag sedan fick se den blev jag glatt överraskad, minst sagt.
Denna film var inte bara en bra film, den var också ett bevis för att Adam Sandler är en duktig skådespelare, bara han vill. De flesta av hans filmer känner jag är alldeles för överdrivna, och jag känner bara att Sandler spelar över. Men i den här filmen visar han att när det kommer till seriösa filmer, så kan vi räkna honom som en duktig skådespelare.
De övriga skådespelarna känns också trovärdiga. Emily Watson sticker framför allt ut med sin karaktär som Lena, som är en underlig figur som Watson gestaltar mycket väl.
Manusmässigt känns filmen väldigt genomtänkt. Den har fått ta sin tid. Det är tre år mellan denna film, och regissörens föregående film. Med tanke på resultatet, så känns det som om manuset inte är ihopskrivet på en eftermiddag, utan har fått gro fram ordentligt, och blivit bearbetat väl. Det är ingen film man kan förutspå, utan jag får känslan av att det kan lura en överraskning bakom varje hörn. Något som enligt mig höjer filmer en hel del.
Paul Thomas Anderson har regisserat denna film. Samma regissör som ligger bakom Magnolia och Boogie Nights. Han kom även nyligen ut med filmen There will be blood.
Av dessa filmer har jag enbart sett Magnolia.
Efter den glada överraskningen från Punch-drunk love, och att jag tidigare sett Magnolia (som jag för övrigt satt betyget 5/5 på), känner jag att Paul Thomas Anderson har mycket att ge. Jag ser fram emot att se fler filmer från honom.
Punch-drunk love får betyget 4/5 av mig. Det är en film jag känner att man inte ser så ofta, då den är otroligt speciell. Det är ingen film man kan se om dagen efter, utan att känna att det blir lite mycket. När jag väl ser om denna en vacker dag, kommer jag antagligen känna samma överraskande bra känsla, som när jag såg den första gången.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Punch-drunk love
Denna film inleds direkt med att ett piano sätts ut rakt på gatan. Adam Sandlers karaktär Barry plockar in det till sitt kontor på företaget han driver själv. Företaget har börjat gå sämre, och i dessa krokar möter han Emily Watsons karaktär, Lena. Mitt allt detta hamnar Barry i en utpressningsaffär från en oväntad källa.
Min första tanke när jag hörde talas om filmen var: "Åh, nej, inte ännu en överdriven skitfilm med Adam Sandler". När jag sedan fick höra att han skulle vara seriös i filmen, kände jag att jag ville ge den en chans.
När jag sedan fick se den blev jag glatt överraskad, minst sagt.
Denna film var inte bara en bra film, den var också ett bevis för att Adam Sandler är en duktig skådespelare, bara han vill. De flesta av hans filmer känner jag är alldeles för överdrivna, och jag känner bara att Sandler spelar över. Men i den här filmen visar han att när det kommer till seriösa filmer, så kan vi räkna honom som en duktig skådespelare.
De övriga skådespelarna känns också trovärdiga. Emily Watson sticker framför allt ut med sin karaktär som Lena, som är en underlig figur som Watson gestaltar mycket väl.
Manusmässigt känns filmen väldigt genomtänkt. Den har fått ta sin tid. Det är tre år mellan denna film, och regissörens föregående film. Med tanke på resultatet, så känns det som om manuset inte är ihopskrivet på en eftermiddag, utan har fått gro fram ordentligt, och blivit bearbetat väl. Det är ingen film man kan förutspå, utan jag får känslan av att det kan lura en överraskning bakom varje hörn. Något som enligt mig höjer filmer en hel del.
Paul Thomas Anderson har regisserat denna film. Samma regissör som ligger bakom Magnolia och Boogie Nights. Han kom även nyligen ut med filmen There will be blood.
Av dessa filmer har jag enbart sett Magnolia.
Efter den glada överraskningen från Punch-drunk love, och att jag tidigare sett Magnolia (som jag för övrigt satt betyget 5/5 på), känner jag att Paul Thomas Anderson har mycket att ge. Jag ser fram emot att se fler filmer från honom.
Punch-drunk love får betyget 4/5 av mig. Det är en film jag känner att man inte ser så ofta, då den är otroligt speciell. Det är ingen film man kan se om dagen efter, utan att känna att det blir lite mycket. När jag väl ser om denna en vacker dag, kommer jag antagligen känna samma överraskande bra känsla, som när jag såg den första gången.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Försenat
Ville bara meddela att jag inte kunnat skriva något nytt, eftersom jag varit upptagen med manusarbete i skolan.
Jag återkommer med presentationen av Punch-drunk love så fort jag har tid.
Tack till de som besöker bloggen!
Ha't bra!
Jag återkommer med presentationen av Punch-drunk love så fort jag har tid.
Tack till de som besöker bloggen!
Ha't bra!
The Fountain
Hej, igen!
Har för bara några minuter sedan sett filmen The Fountain, och bestämde mig för att direkt gå ut på bloggen och skriva.
The Fountain
Jag vill inte på något sätt skriva för mycket om filmerna, för jag vill inte att folk ska sitta och vänta på de saker jag nämner i historien. Men att beskriva denna film så att någon annan ska vilja se den, och ändå känna att de inte riktigt vet vad de väntar på, är svårt.
Filmen utspelar sig under tre olika tider. Dels i nutid, där vi möter Tommy, spelad av Hugh Jackman, som är en forskare inom åldrande. Vi ser också en version av Tommy som utspelar sig långt tidigare, i spanien, där han fått ett uppdrag från drottningen att ge sig ut i djunglerna i "new spain". Vi finner också en tredje Tommy, vars värld består av en liten sfär, på resa genom rymden. Alla letar de efter en sak. Liv.
Detta är Darren Aronofskys film efter det att han gjorde Requiem for a dream. Jag har sett den, och även Pi av honom sen tidigare. Båda de filmerna har förtjänat toppbetyg av mig, så mina förväntningar på The Fountain var höga.
Då jag gillar att inte veta något om historien innan, såg jag till att ingen av mina vänner berättade något om filmen. Allt jag fick höra var: "Säg till mig om du fattar den".
Vad fick jag se då? En otroligt vacker, genomtänkt och välspelad film. En historia jag drogs med i, och ansträngde mig med att förstå. Jag har läst kommentarer på filmtipset.se, där människor sagt att de tyckte historien var tunn. Jag tyckte att historien hade tillräckligt för att jag vid filmens slut skulle tycka att det var en genomtänkt film. Mycket väl genomförd!
När jag ser filmer som denna, det är då jag känner att jag själv vill skapa film. Detta är den typen av film som inspirerar mig. Jag tänker: "När jag en dag gör en film, ska jag tänka på den här".
Rent manusmässigt tycker jag det är ett fantastiskt arbete bakom den här filmen. Att pussla ihop allting, så det ska passa, är definitivt inte lätt, men Aronofsky har lyckats. Bra gjort!
Detta var den tredje av Aronofskys filmer jag såg, och än så länge ser det otroligt bra ut. Jag ser fram emot att se vad han hittar på i framtiden. Han har gjort en film till efter The Fountain, nämligen The Wrestler. Jag hoppas på att få se den inom en snar framtid, för Aronofsky har precis vunnit otroligt mycket respekt i mina ögon. Han har även två filmer under "pre-production", som ska komma ut -09 och -10.
The Fountain får betyget 4 av mig. Jag satt länge och funderade på femman, men kände att även denna film behövs ses om innan man kan sätta ett rättvist betyg. Men efter en första titt, betyget 4/5.
Tack till de som läser!
Imorgon kommer antagligen en kort presentation av Punch-drunk love.
Ha't bra!
Har för bara några minuter sedan sett filmen The Fountain, och bestämde mig för att direkt gå ut på bloggen och skriva.
The Fountain
Jag vill inte på något sätt skriva för mycket om filmerna, för jag vill inte att folk ska sitta och vänta på de saker jag nämner i historien. Men att beskriva denna film så att någon annan ska vilja se den, och ändå känna att de inte riktigt vet vad de väntar på, är svårt.
Filmen utspelar sig under tre olika tider. Dels i nutid, där vi möter Tommy, spelad av Hugh Jackman, som är en forskare inom åldrande. Vi ser också en version av Tommy som utspelar sig långt tidigare, i spanien, där han fått ett uppdrag från drottningen att ge sig ut i djunglerna i "new spain". Vi finner också en tredje Tommy, vars värld består av en liten sfär, på resa genom rymden. Alla letar de efter en sak. Liv.
Detta är Darren Aronofskys film efter det att han gjorde Requiem for a dream. Jag har sett den, och även Pi av honom sen tidigare. Båda de filmerna har förtjänat toppbetyg av mig, så mina förväntningar på The Fountain var höga.
Då jag gillar att inte veta något om historien innan, såg jag till att ingen av mina vänner berättade något om filmen. Allt jag fick höra var: "Säg till mig om du fattar den".
Vad fick jag se då? En otroligt vacker, genomtänkt och välspelad film. En historia jag drogs med i, och ansträngde mig med att förstå. Jag har läst kommentarer på filmtipset.se, där människor sagt att de tyckte historien var tunn. Jag tyckte att historien hade tillräckligt för att jag vid filmens slut skulle tycka att det var en genomtänkt film. Mycket väl genomförd!
När jag ser filmer som denna, det är då jag känner att jag själv vill skapa film. Detta är den typen av film som inspirerar mig. Jag tänker: "När jag en dag gör en film, ska jag tänka på den här".
Rent manusmässigt tycker jag det är ett fantastiskt arbete bakom den här filmen. Att pussla ihop allting, så det ska passa, är definitivt inte lätt, men Aronofsky har lyckats. Bra gjort!
Detta var den tredje av Aronofskys filmer jag såg, och än så länge ser det otroligt bra ut. Jag ser fram emot att se vad han hittar på i framtiden. Han har gjort en film till efter The Fountain, nämligen The Wrestler. Jag hoppas på att få se den inom en snar framtid, för Aronofsky har precis vunnit otroligt mycket respekt i mina ögon. Han har även två filmer under "pre-production", som ska komma ut -09 och -10.
The Fountain får betyget 4 av mig. Jag satt länge och funderade på femman, men kände att även denna film behövs ses om innan man kan sätta ett rättvist betyg. Men efter en första titt, betyget 4/5.
Tack till de som läser!
Imorgon kommer antagligen en kort presentation av Punch-drunk love.
Ha't bra!
Filmer jag kommer se snart
Jag tänkte bara skriva vilka filmer jag snart kommer se, och vilka filmer jag snart kommer skriva om.
En film som väntar på att bli sedd är The Fountain.
En annan film jag sett nyligen är Punch-drunk love, som jag antagligen kommer skriva om inom en snart framtid.
Hoppas ni tittar in och letar efter inlägg om dessa filmer.
Ha't bra!
En film som väntar på att bli sedd är The Fountain.
En annan film jag sett nyligen är Punch-drunk love, som jag antagligen kommer skriva om inom en snart framtid.
Hoppas ni tittar in och letar efter inlägg om dessa filmer.
Ha't bra!
The man from earth
Goddagens igen!
Då jag verkligen vill satsa på att skriva på den här bloggen, sätter jag igång med ännu en film idag.
Dagens rekommendation:
The man from Earth
Denna film utkom 2007, så det är en rätt ny film. Jag såg den för bara någon dag sedan efter att min bror rekommenderat den.
I filmens inledning får vi träffa John, som tänker flytta ifrån det samhälle han bott i de senaste 10 åren. De människor han kommit nära kommer för att ha en avskedsfest.
Väl hos honom hittar de bland annat en tavla som liknar något som Van Gogh skulle målat, men den konstintresserade i gänget känner inte alls igen den. Snart därefter frågar John resten av gänget: "Tror ni att en människa kunnat leva i 14000 år, fram tills idag?".
Denna film är gjord på det mest enkla sätt. Hela historien utspelar sig på en plats, vilket jag tycker är mycket bra.
Manuset är otroligt välskrivet, och trots att större delen av filmen består av prat, blir jag aldrig uttråkad.
Jag kan tänka mig att många i min egen ålder skulle bli uttråkade av filmen, så vidare de inte är särskilt filmintresserade. Folk har en tendens att vilja ha saker som händer hela tiden. Jag känner dock att det händer saker i dialogen med korta mellanrum.
Jag kände inte igen så många av skådespelarna. Uppenbarligen behövdes inte det, för jag tyckte om alla skådespelarinsatser. Jag tyckte att alla karaktärer var trovärdiga, vilket är speciellt viktigt i en film som denna.
Att man tror på karaktärerna är viktigt i alla filmer, men i vissa filmer tolererar man mer än i andra, och detta är en film som kräver att man tror på varje ord som sägs.
Filmen får betyget 4 efter en första titt. Det känns dock som att denna film kommer mogna, och att den i framtiden har möjlighet till en höjning till toppbetyget 5. Jag tänker fortfarande, efter några dagar, på filmen, och hur mycket jag tyckte om den. Jag ska antagligen se om den inom en snar framtid, och det är ett gott tecken.
Till alla som känner för att krypa upp vid en öppen spis och höra en mysig historia berättas, så är denna film att rekommendera!
Tack till alla som tog sig tid att läsa idag också!
Ha't bra!
Då jag verkligen vill satsa på att skriva på den här bloggen, sätter jag igång med ännu en film idag.
Dagens rekommendation:
The man from Earth
Denna film utkom 2007, så det är en rätt ny film. Jag såg den för bara någon dag sedan efter att min bror rekommenderat den.
I filmens inledning får vi träffa John, som tänker flytta ifrån det samhälle han bott i de senaste 10 åren. De människor han kommit nära kommer för att ha en avskedsfest.
Väl hos honom hittar de bland annat en tavla som liknar något som Van Gogh skulle målat, men den konstintresserade i gänget känner inte alls igen den. Snart därefter frågar John resten av gänget: "Tror ni att en människa kunnat leva i 14000 år, fram tills idag?".
Denna film är gjord på det mest enkla sätt. Hela historien utspelar sig på en plats, vilket jag tycker är mycket bra.
Manuset är otroligt välskrivet, och trots att större delen av filmen består av prat, blir jag aldrig uttråkad.
Jag kan tänka mig att många i min egen ålder skulle bli uttråkade av filmen, så vidare de inte är särskilt filmintresserade. Folk har en tendens att vilja ha saker som händer hela tiden. Jag känner dock att det händer saker i dialogen med korta mellanrum.
Jag kände inte igen så många av skådespelarna. Uppenbarligen behövdes inte det, för jag tyckte om alla skådespelarinsatser. Jag tyckte att alla karaktärer var trovärdiga, vilket är speciellt viktigt i en film som denna.
Att man tror på karaktärerna är viktigt i alla filmer, men i vissa filmer tolererar man mer än i andra, och detta är en film som kräver att man tror på varje ord som sägs.
Filmen får betyget 4 efter en första titt. Det känns dock som att denna film kommer mogna, och att den i framtiden har möjlighet till en höjning till toppbetyget 5. Jag tänker fortfarande, efter några dagar, på filmen, och hur mycket jag tyckte om den. Jag ska antagligen se om den inom en snar framtid, och det är ett gott tecken.
Till alla som känner för att krypa upp vid en öppen spis och höra en mysig historia berättas, så är denna film att rekommendera!
Tack till alla som tog sig tid att läsa idag också!
Ha't bra!
Film
Det händer inte mycket i den här bloggen, men nu tänkte jag äntligen ta tag i den. Jag har fått idén om att jag ska börja skriva om film. Jag tänkte skriva ifall jag ser en film, ifall jag vill rekommendera den, eller raka motsatsen. Jag vill skriva om filmer jag sett sedan länge, och jag vill tipsa allmänheten om dessa. Eller varna i vissa fall.
Jag tänkte även ha med ett och annat citat. Kanske från filmerna jag rekommenderar, eller för att jag helt enkelt tycker om det.
Jag tänkte börja med en varning, en otroligt stark sådan. Jag har, för bara någon timme sedan, upplevt något av den sämsta skit jag någonsin sett. Detta, i form av:
High School Musical
Jag vill först kommentera att jag brukar tycka om musikaler. Grease är en film jag gillar, Moulin Rogue är bra, jag tyckte även om den nyligen utkomna Mamma Mia. Det är alltså inte därför jag efter denna upplevelse ville spy över allt som hade med Disney att göra.
Filmen handlar om Troy. En "High School"-student, vars intresse är att spela basket. Under en nyårsfest upptäcker han Gabriella, när de båda tvingas upp på en scen för att sjunga kareoke. De upptäcker båda två att de har en otroligt bra sångröst, och lever sig snart in i sången.
När väl lovet är över, what do you know? Gabriella börjar på samma skola som Troy, och de börjar förstås genast prata om den kommande skolmusikalen som ska anordnas. Ska de vara med, eller inte?
Där har vi den enkla handlingen bakom filmen. En handling som låter som vilken tonårs- / ungdomsfilm som helst. Men jag lovar, American Pie har ett manus som i jämförelse, varit värd en Oscar. Den konflikt som uppstår mellan Troy och Gabriella, löser sig efter ungefär 11 minuter filmtid. Den löser sig genom en så kallad Deus Ex Machina. Det helt enkelt bara löser sig.
Detta är ETT exempel av alla de manusbrister som jag fann i filmen. Jag vill inte skriva mer, eftersom det antagligen fortfarnade finns folk som vill se filmen efter min sågning. Jag vill ju inte spoila.
Skådespeleriet, ja, vad ska man klaga på? Allt egentligen, men jag kan ju inte skriva allt. Jag tror att vissa delar berodde på rent av dålig regi, men också att de unga "talangerna" helt saknade talang. De var inte trovärdiga i ens en enda replik. Jag menar inte en enda skådespelare i hela filmen.
Jag vet inte varför, men det känns som att denna filmen, och dess två uppföljare, är ett desperat försökt från Disney att samla in de pengar de kan få in. Genom en ungdomsmusikal, med den lilla kärlekshistorien vilandes i bakgrunden hela tiden, hoppades de väl på en succé. Det värsta är att de verkar ha lyckats. Jag har sett flera framsidor i tidningshyllan med "HSM-stjärnan i stor intervju". Filmen får framför allt tjejer mellan 12-18 år att vekna.
Enligt mig: skamligt Disney! Med alla de klassikerna bakom er, släpper ni sedan sådan här skit.
Mitt betyg landade på en etta. Ganska generöst egentligen, men tyvärr finns det inga minus.
För att även ge något glatt i detta inlägg, tänker jag skriva en kort dialog från filmen:
The outlaw Jocey Wales
"Are you a bounty hunter?"
"A man's gotta make a livin'"
"Well, dying ain't much of a livin', boy."
Det är så klart Clintan själv som leverar denna klockrena replik.
Det är allt för idag. Jag återkommer förhoppningsvis snart med fler rekommendationer och/eller varningar.
Tack till de som av någon anledning hittar denna blogg, och tar sin tid att läsa.
Ha't bra!
Jag tänkte även ha med ett och annat citat. Kanske från filmerna jag rekommenderar, eller för att jag helt enkelt tycker om det.
Jag tänkte börja med en varning, en otroligt stark sådan. Jag har, för bara någon timme sedan, upplevt något av den sämsta skit jag någonsin sett. Detta, i form av:
High School Musical
Jag vill först kommentera att jag brukar tycka om musikaler. Grease är en film jag gillar, Moulin Rogue är bra, jag tyckte även om den nyligen utkomna Mamma Mia. Det är alltså inte därför jag efter denna upplevelse ville spy över allt som hade med Disney att göra.
Filmen handlar om Troy. En "High School"-student, vars intresse är att spela basket. Under en nyårsfest upptäcker han Gabriella, när de båda tvingas upp på en scen för att sjunga kareoke. De upptäcker båda två att de har en otroligt bra sångröst, och lever sig snart in i sången.
När väl lovet är över, what do you know? Gabriella börjar på samma skola som Troy, och de börjar förstås genast prata om den kommande skolmusikalen som ska anordnas. Ska de vara med, eller inte?
Där har vi den enkla handlingen bakom filmen. En handling som låter som vilken tonårs- / ungdomsfilm som helst. Men jag lovar, American Pie har ett manus som i jämförelse, varit värd en Oscar. Den konflikt som uppstår mellan Troy och Gabriella, löser sig efter ungefär 11 minuter filmtid. Den löser sig genom en så kallad Deus Ex Machina. Det helt enkelt bara löser sig.
Detta är ETT exempel av alla de manusbrister som jag fann i filmen. Jag vill inte skriva mer, eftersom det antagligen fortfarnade finns folk som vill se filmen efter min sågning. Jag vill ju inte spoila.
Skådespeleriet, ja, vad ska man klaga på? Allt egentligen, men jag kan ju inte skriva allt. Jag tror att vissa delar berodde på rent av dålig regi, men också att de unga "talangerna" helt saknade talang. De var inte trovärdiga i ens en enda replik. Jag menar inte en enda skådespelare i hela filmen.
Jag vet inte varför, men det känns som att denna filmen, och dess två uppföljare, är ett desperat försökt från Disney att samla in de pengar de kan få in. Genom en ungdomsmusikal, med den lilla kärlekshistorien vilandes i bakgrunden hela tiden, hoppades de väl på en succé. Det värsta är att de verkar ha lyckats. Jag har sett flera framsidor i tidningshyllan med "HSM-stjärnan i stor intervju". Filmen får framför allt tjejer mellan 12-18 år att vekna.
Enligt mig: skamligt Disney! Med alla de klassikerna bakom er, släpper ni sedan sådan här skit.
Mitt betyg landade på en etta. Ganska generöst egentligen, men tyvärr finns det inga minus.
För att även ge något glatt i detta inlägg, tänker jag skriva en kort dialog från filmen:
The outlaw Jocey Wales
"Are you a bounty hunter?"
"A man's gotta make a livin'"
"Well, dying ain't much of a livin', boy."
Det är så klart Clintan själv som leverar denna klockrena replik.
Det är allt för idag. Jag återkommer förhoppningsvis snart med fler rekommendationer och/eller varningar.
Tack till de som av någon anledning hittar denna blogg, och tar sin tid att läsa.
Ha't bra!
