Havasi

Antalet besökare är inte så många, men jag fortsätter kämpa för att få folk intresserade.
Jag tänkte skriva lite om mig, så ni som läser vet vem jag är. Än så länge vet ni att jag tittar på film, inte mer.

Mitt namn är Ludwig. Jag är född -91, och är i nuläget 17 år. Mitt filmintresse plockade jag upp av min 5 år äldre bror, som sedan jag var liten har tittat på filmer annat än det som går på TV1000. Därför har jag sett filmer som "vanligt folk" inte ser, och därifrån kommer filmintresset.

Ett annat stort intresse är det för datorer. Jag kom i kontakt med en dator första gången när jag var riktigt liten, kanske 3 år gammal. Då jag har en pappa som jobbar som "datordoktor", har det blivit att man varit med om en hel del vad gäller datorområdet.
Min första egna dator fick jag möjligtvis mellan 6-8 års ålder. Det var en mycket gammal dator, utan ett modernt operativsystem. Detta system använde sig enbart av text, så program och liknande startades genom kommandon.
Idag har hastigheten på tangentbordet ökat, och mina skolarbeten skrivs snabbare än de flesta i min klass, just för att jag levt framför datorn.
När jag var ungefär 12-13, tänkte jag: "Jag ska bannemig prova att skriva utan att titta på tangentbordet".
Jag tittade upp, och började skriva. Nja, lite stelt var det nog, och det blev en hel del fel, men jag fortsatte träna.
Så nu sitter jag här och bloggar, med blicken fäst vid markören.

Men det var inte bara att skriva jag höll på med när det gäller datorer. Nej, det var faktiskt det minsta jag gjorde. Det största intresset är ju självklart spel, och som så många andra spelar jag World of Warcraft.
Det har jag spelat sedan Europa-betan. Så redan på releasedagen började jag mitt äventyr som en Dvärg. Nu har mitt äventyr fortsatt, men inte längre som Dvärg, utan som Blood Elf.

Ett lite mindre intresse är det för musik. Musik är enligt mig överskattat. Det finns folk som verkligen lever för musiken, och en busstur utan MP3-spelaren i fickan blir en katastrof. Musik betyder inte något sådant för mig. Jag lyssnar inte särskilt mycket på musik. När jag väl gör det är det tyngre metal som gäller, i form av Slipknot, Dope och Chimaira för tillfället.
Men musikintresset innnebär att jag tycker om att spela musik. Jag har spelat trummor sedan jag gick i fyran eller femman, och gitarr sedan jag gick i åttan. Jag är ingen direkt duktig musiker, men jag tycker det är kul. En dålig dag, och en halvtimme vid trummorna gör allting bättre.

Men nu får jag återkomma till filmintresset.
När jag var liten tittade jag inte bara på film. Jag hade även bröder som lånade pappas kamera för att göra film med kompisar. Jag var för liten för att vara med, brukade pappa säga. Jag fick inte röra kameran, för han trodde jag skulle göra sönder den. Så jag fick helt enkelt sitta med och titta på medan kameran rullade och mina bröder gjorde komiska akter framför den.
Men så en dag fick även jag lov att låna kameran. Jag gick omkring och filmade i köket hemma, just för att se hur den funkade. Det var en stor VHS-kamera, som låg på axeln, och jag var inte mer en än tvärhand hög, så det blev lite ostadiga bilder.
Men snart hade jag kompisar framför kameran, och jag gav den regi jag kunde. Jag var inte särskilt medveten då om vad en regissör gjorde, inte heller att det fanns ett arbete som innebar det jag gjorde i simpel form just då.
Jag hade inget manus, utan jag och mina kompisar satt och pratade om vad som hade varit en rolig scen, sen körde vi på, och resultatet blev som det blev. Ett enda stort internskämt.

Men så blev jag äldre, och det var dags för min 5 år äldre bror att söka till gymnasiet. Han hade hört talas om filmgymnasiet i Visby, men valde i slutändan att inte söka dit. Han valde att gå teknik inne i stan (Ängelholm) istället.
Men så blev jag ännu äldre, och det var min tur att söka linje. Filmintresset var väl inte lika stort som det är nu, men det fanns där, och jag tyckte mycket om att göra film tillsammans med kompisar. Det blev att jag sökte till filmgymnasiet, och det bar av till en intervju med lärarna. Ett antal månader senare var det klart: Jag skulle bli elev på den rörliga bildens språk, på Elfrida Andrée-gymnasiet, i Visby, Gotland.

Filmintresset tog av med raketfart. Jag mötte personer som hade sett betydligt mer film än mig, och som hade mer erfarenhet med att göra film. Det blev många sena kvällar i skolans filmvisningssal, där vi såg många filmer jag aldrig tidigare hört talas om. Så nu började jag köpa en hel del film. Oftast filmer jag hört namnet på, men inte visste någonting om. En del av dem var otroligt bra, och en del var inte mer än okej, men filmsamligen ökade stadigt.
Det var också nu jag visste med säkerhet att jag ville bli regissör.

Så julen 2007 fick jag boken: "1001 filmer du måste se innan du dör". Jag räknade ut att jag enbart sett 130 av dessa, och att jag måste sätta fart. Så med 1001 filmer, i min egen bibel, är jag nu ute i världen för att fullborda mitt mål: Att se dessa filmer.

Mer än så kan jag nog inte säga om mig själv. Jag hoppas någon finner detta intressant, och att ni nu vet mer om den som tipsar er, eller varnar er, om vilka filmer ni bör, eller inte bör se.

Tack till er som läser!

Ha't bra!