Cat on a hot tin roof
Jag nämnde att jag skulle skriva om The Fall, men jag har tidigare lovat att jag först ska skriva om denna film:
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
Kommentarer
Trackback
