Havasi

Japp, då var det dags för den utlovade rescensionen av:



The Fall

Jag har varit tvungen att smälta filmen för att kunna skriva om den. Jag slutade inte tänka på den förrän för någon dag sedan. Först nu känner jag att jag kan tänka klart nog för att kunna analysera den tillräckligt för att fylla ett helt inlägg här.

Okej, vad har vi att göra med här?
Denna film handlar om en liten flicka som råkar ut för en olycka, bryter armen, och hamnar på sjukhuset. Där möter hon en man som börjar berätta en saga för henne. Vi får följa denna saga, men också mannens och flickans inre resa.

Svårare än så är inte handlingen. Tunn, tycker vissa, genialisk tycker jag. Det leder mig direkt till att tala om manuset.

Handlingen är som sagt inte så svår, men det som man lyckas göra med denna enkla handling är helt fantastiskt. Sagan som denna man berättar, förändras utifrån vad som händer i "verkliga världen". Den lilla flickan kan kommentera att hon inte tycker om en karaktär, och då förändras denna karaktär för att hon ska tycka om den. Allt detta är gjort på ett välgjort sätt, rent filmtekniskt. Hela filmen blir som en hyllning till historieberättandet, vilket också är vad filmskapande är.
Men ett välskrivet manus kan väl inte vara det enda som gjorde att denna film fastnade?
Nej, självklart inte.

Denna film har jag utnämnt till att vara den snyggaste (vackraste?) film jag någonsin sett. Utan några märkvärdiga specialeffekter, har man lyckats både med scenografi, foto, och ljussättning på ett helt fantastiskt sätt. Varje bild hade kunnat vara en tavla. Eftersom vi till större delen befinner oss i en sagovärld, kan vad som helst hända, och detta vad som helst har man lyckats fånga på ett så sagolikt, men ändå verkligt och vackert sätt.
Men filmtekniken sträcker sig längre än det som kameran fångar.
Övergångar som får mig att gapa, och klippteknik som visar att det är någon som verkligen bryr sig om att slutresultatet ska motsvara 110% av regissörens ambitioner.

Finns det mer?
Ja, självklart!
Förutom att det är den vackraste filmen ur en filmteknisk synpunkt, så måste det självklart vara något framför kameran.
Vi får se en hittils ganska okänd skådespelare, nämligen Lee Pace, som sagoberättaren. En rollprestation som kan vara den bästa jag sett.
Jag har jämfört med roller som Al Pacino gjort, eftersom Pacino varit min favoritskådis under en längre tid. Vi drar till med Michael Corleone i gudfadern, eller Col. Frank Slade i En kvinnas doft. Dessa rollprestationer är båda fantastiska, men det som skiljer sig är karaktärerna. Varken Corleone eller Frank Slade är karaktärer man kan råka möta på stan en dag. Som publik bryr man sig inte, för det är ju "bara film", och karaktärerna funkar utmärkt på film. Men karaktärerna är väldigt speciella.
Lee Paces karaktär i The Fall är dock något annorlunda. För mig, kan han vara vem som helst. En vanlig kille som råkar befinna sig på ett sjukhus, och berättar en saga för en flicka. Att spela en roll som "vanlig person" måste vara något av det svåraste som finns för en skådespelare. Men Pace gör det på ett briljant sätt, och redan hans första replik insåg jag att detta inte var en skådespelare av vanlig kaliber.
Även den lilla flickan gör bra ifrån sig, även om jag i vanliga fall inte tycker om barnskådisar. Kan tycka att hon blev en aning gnällig vissa delar i filmen, men det ligger mer i karaktären än i skådespelaren.

Nu till det roligaste.
Regissören är en indisk man vid namn Tarsem Singh. Jag har aldrig tidigare sett en film, vad jag vet i alla fall, som är gjord av en indisk regissör. Men det som är det roliga är att han tidigare har gjort en film som heter The Cell (som vi nämner i Podcasten tillsammans med Jonathan Troff) med Jennifer Lopez bland annat. Jag har inte sett hela den filmen, bara delar. Man trackar ganska fort ner på den filmen eftersom Lopez är med i den, men efter att ha sett The Falls briljians, ska jag ge The Cell en chans. Kanske är den lika snygg filmtekniskt som The fall.
Mer än så har inte regissören gjort. Han har en film under "pre-production" på IMDb, och en film som är annonserad. Jag ser verkligen fram emot att se mer från denna man!

Ja, då var det dags för ett betyg.
Ett betyg har aldrig varit så svårt att sätta. Som ni märker i min text så har jag i princip inget att klaga på. Ändå har mitt betyg på filmtipset blivit en fyra för tillfället. Jag tror mestadels att det var för att historien avslutades väldigt hastigt, som om manusförfattaren inte kunde dra ut på sagan mer, så han avslutade den. Men om man tittar lite noggrannare, tänker efter, så kanske inte slutet var så dåligt. Så vad ska man gå på? Första impulsen, eller efter-analysen? Jag brukar ju prata om att allt handlar om känslan man får när man ser filmen, så jag måste nog gå på första impulsen av ren princip. Men jag lovar mig själv att se om denna film inom en snar framtid. När jag är beredd på slutet, kommer jag kanske även se det briljanta i det, och höja mitt betyg.

Betyg: 4/5.

Något jag tycker är konstigt, som jag och Marcus diskuterade, var att filmen inte har fått någon som helst uppmärksamhet. Ingen oscarsnominering, ingenting. En film med detta fotot, och de rollprestationerna borde få betydligt mer, men den verkar ha blivit undanskymd, begravd av någon anledning. Därför är det banne mig min plikt som filmälskare att föra denna filmen vidare. Jag tror inte det är bara filmfolk som gillar denna film, utan även "vanlig" biopublik skulle älska den.
Ni som ser den, försök få med er fler folk när ni ska se den!

Tack till Marcus som tipsade mig om denna film. Han sade ingenting om den, förutom att den var snygg. Jag visste inget om historien, jag hade inga förväntningar, ingenting. Kanske var det det som bidrog till att upplevelsen blev så grym. Tack i alla fall!

Tack till er som läser!

Ha't bra!