Återuppståndelse
Lika sant som att värmen dödar det mesta inom mig just nu, har denna blogg varit otrolig inaktiv den senaste tiden.
Podcasten har inte blivit av, och anledningen till detta är okänd.
Anledningen till att bloggen inte blivit uppdaterad är också okänd. Det har helt enkelt inte hänt något.
Men nu fick jag en liten lucka med tid, så jag kan fylla på med nyligen upplevda filmerfarenheter.
Det har inte blivit mycket film på sistone. Men några har det blivit, och dessa har inte varit av så hög kvalitet.
Många har varit sådana som jag sett med bröder och kompisar, när dessa har sett på TV. Filmen rullar igång, och jag känner igen dem som en av de där skitfilmerna jag aldrig vågat se, eftersom jag vet från början att de kommer ge mig en dålig filmupplevelse.
Jag tänkte skriva kort om några av dessa.
Den första jag såg, för ungefär en vecka sedan, var Into the blue. De flesta har sett framsidan, med den lagom retucherade Jessica Alba i sin blåa bikini och skumma kroppsställning.
Filmen handlar om två skattjägare, eller skattdykare för att vara mer specifik. Filmen får fart när dessa av misstag dels hittar ett krachat flygplan fullt med kokain, och dels hittar ett gammalt vrak som enligt legend ska vara lastat med dyrbara saker. Både vänner och fiender har dem i sikte, och alla har sin egen lilla plan med fynden.
Ja, vad kan man säga om den här filmen?
Redan under filmens första minuter känner jag B-känslan. Albas lättklädda kropp dyker upp titt som tätt, och även den manliga huvudrollen (Paul Walker) vår visa sitt sexpack.
Men vad händer egentligen?
Karaktärer presenteras, onda som goda, och klyshorna sätter igång.
Huvudrollens bästa kompis är en man som inte tar saker och ting allt för allvarligt, och denne har också en ny flickvän som han träffade på krogen kvällen innan. Denna är självklart girigare än alla andra i gruppen.
Även den där karaktären som verkar som en hyvens man, men med mörka intentioner, presenteras.
Därefter fortsätter filmen på samma sätt som de flesta lågkvalitetsfilmer, där vänner blir ovänner och oväntade fiender dyker upp, och det ena sveket efter det andra faller över karaktärernas samvete.
Ja, manuset är alltså inget att hurra för. Men ett dåligt manus kan bäras upp av skådespelare som gör sitt bästa. Men jag tänker inte vända på sågandet här. Nej, sågandet fortsätter, och spånet landar på ett rejält klagomål på den dialog som skådespelarna levererar. Skådespelarna har ingen talang, framför allt inte den där Alba, vars enda ändamål i filmen är att visa sin slanka mage och för stora bröst i en för liten bikiniöverdel.
Resterande skådespelare är skrattretande, och efter 20 minuter i filmen kan jag inte ta en enda replik seriöst. Inledningen har alltså förstört hela filmen för mig.
Sammanfattningsvis kan man säga att filmen inte hade mycket att bjuda på. Möjligtvis några snygga undervattensscener, men många specialeffekter är så pass värdelösa att man undrar om en 15-åring som nyss lärt sig After Effects fått denna film som praktikantjobb.
Filmen får 1/5, och förklaringen har ni ovan.
En annan film jag såg så sent som igår, var Ghost Rider.
Nicholas Cage spelar en MC-stuntman, som säljer sin själ till djävulen. Då jag missade de allra första minuterna är jag inte helt säker på varför, men det verkar inte så viktigt.
Allt eftersom tiden går, märker han att han blivit en Ghost Rider. Djävulens prisjägare.
Denna korta rescension kommer se ut ungefär som den föregående, så jag kommer bespara er allt klagande, och gå på korta och konsista meningar.
Manus: Jag försöker hitta orden att beskriva detta med. Men jag hittar inga. En film som helt enkelt inte håller måttet.
Skådespeleri: En så ostabil skådespelare som Cage, som ibland gör bra ifrån sig, och ibland inte alls, gör i den här filmen en av de lite sämre rollerna (slår dock inte hans prestation i Wicker Man). Dock dyker Peter Fonda upp som en liten överraskning, och höjer för en liten stund underhållningsnivån på filmen. Överlag spelar de flesta över, och det hela känns fånigt.
Sammanfattning: Filmen känns skrattretande. Jag som ändå tycker om att titta på snygga motorcyklar och bilar, som kan sätta en generös tvåa på filmer som The fast and the furious för bilarnas skull, kan inte annat än skratta åt denna filmen. Ingenting känns rätt, allting känns fel. Fula effekter, dåliga repliker (som varken är bra skrivna, eller levereras bra).
Nej, den här filmen får ett stort NEJ.
Betyg: 1/5
Gårdagen avslutades med en annan film, som jag såg tillsammans med min kompis Elinor.
Filmen: Sex and the City.
Aldrig hade jag trott att jag skulle se den här filmen. Jag har inte sett ett enda avsnitt av serien, och har aldrig varit särskilt sugen på det. Men jag lutade mig tillbaka och tänkte låta filmen visa vad den gick för.
Inledningsvis spärrade jag upp ögonen i en smutta förvåning. Filmen kändes inte helt ihop-hafsad, utan motsatsen, näst intill välskriven. Händelserna matas på, och jag blir mer och mer intresserad av vart händelserna tar vägen.
Men så kommer vändpunkten, och den kommer alldeles för tidigt.
Filmer dör ut, storyn tunnas ut, och tempot avtar, och kommer aldrig riktigt igång igen.
Skådespelarna kändes inte helt lost, men det är kanske för att dessa skådespelare spelat samma karaktärer, tillsammans med samma personer under väldigt lång tid, och därför är väldigt bekväma i sina roller. Inte direkt en wow-upplevelse, men med tanke på att saker och ting hände så rappt, brydde man sig inte så mycket om skådespeleriet för stunden. De klarade att bära upp manuset tillräckligt för att man skulle kunna koncentrera sig på historien, och inte på skådespelarprestationerna.
Men filmen närmar sig slutet, och den där frågan som bara inte får dyka upp, dyker upp: "Är den slut snart?".
Intresset har helt dött ut, och jag längtar efter den där lugna låten som långsamt fadas upp, för att till slut mynna ut i eftertexterna.
Till slut kommer den, och innan dess har alla problem lösts, och alla karaktärerna avslutar historien med ett leende på läpparna.
Sammanfattning:
Det märks ganska fort att denna film är till för andra hälften av mänskligheten. Men jag vågade ge den en chans, och den fick en värdig chans att visa vad den gick för. Men som sagt, tempot avtar, och filmen avslutas med att jag drar en lättnads suck över att den äntligen är slut. Men till skillnad från de två andra filmerna jag skrivit om idag, kan jag säga att denna är välgjord. Det finns tanke bakom, och regissören verkar ha fått det han vill ha. Här har någon lagt manken till för att göra en film man ändå kan se fullt ut, utan att spy halvvägs.
Betyg: 2/5.
Som en sista notis, såg jag för ett litet tag sedan slutet på en Lilla Jönssonligan. Jag vet inte vilken, men jag vet en sak:
Det kan ha varit det sämsta jag sett någonsin.
Filmen slutade med att Harry ror som bara fan, och det jag kommer ihåg är att ett dussintal människor ramlar i vattnet, och att de spränger en stor båt, och de två onda tjockisarna klättrar upp på ett berg med godis eller något.
Bara denna del i filmen innehåll ett alldeles för stort antal "speed-up"-effekter, och kaotisk stämmning rådde.
Jag ber de som läser detta att upplysa mig om vilken film detta var, så att jag med bums kan gå in på filmtipset och trycka så hårt på ettan som jag bara kan, och så att jag därefter kan gå ut här på bloggen och skriva hur mycket jag hatade det jag såg.
Tack för den här gången!
Ha't bra!
Podcasten har inte blivit av, och anledningen till detta är okänd.
Anledningen till att bloggen inte blivit uppdaterad är också okänd. Det har helt enkelt inte hänt något.
Men nu fick jag en liten lucka med tid, så jag kan fylla på med nyligen upplevda filmerfarenheter.
Det har inte blivit mycket film på sistone. Men några har det blivit, och dessa har inte varit av så hög kvalitet.
Många har varit sådana som jag sett med bröder och kompisar, när dessa har sett på TV. Filmen rullar igång, och jag känner igen dem som en av de där skitfilmerna jag aldrig vågat se, eftersom jag vet från början att de kommer ge mig en dålig filmupplevelse.
Jag tänkte skriva kort om några av dessa.
Den första jag såg, för ungefär en vecka sedan, var Into the blue. De flesta har sett framsidan, med den lagom retucherade Jessica Alba i sin blåa bikini och skumma kroppsställning.
Filmen handlar om två skattjägare, eller skattdykare för att vara mer specifik. Filmen får fart när dessa av misstag dels hittar ett krachat flygplan fullt med kokain, och dels hittar ett gammalt vrak som enligt legend ska vara lastat med dyrbara saker. Både vänner och fiender har dem i sikte, och alla har sin egen lilla plan med fynden.
Ja, vad kan man säga om den här filmen?
Redan under filmens första minuter känner jag B-känslan. Albas lättklädda kropp dyker upp titt som tätt, och även den manliga huvudrollen (Paul Walker) vår visa sitt sexpack.
Men vad händer egentligen?
Karaktärer presenteras, onda som goda, och klyshorna sätter igång.
Huvudrollens bästa kompis är en man som inte tar saker och ting allt för allvarligt, och denne har också en ny flickvän som han träffade på krogen kvällen innan. Denna är självklart girigare än alla andra i gruppen.
Även den där karaktären som verkar som en hyvens man, men med mörka intentioner, presenteras.
Därefter fortsätter filmen på samma sätt som de flesta lågkvalitetsfilmer, där vänner blir ovänner och oväntade fiender dyker upp, och det ena sveket efter det andra faller över karaktärernas samvete.
Ja, manuset är alltså inget att hurra för. Men ett dåligt manus kan bäras upp av skådespelare som gör sitt bästa. Men jag tänker inte vända på sågandet här. Nej, sågandet fortsätter, och spånet landar på ett rejält klagomål på den dialog som skådespelarna levererar. Skådespelarna har ingen talang, framför allt inte den där Alba, vars enda ändamål i filmen är att visa sin slanka mage och för stora bröst i en för liten bikiniöverdel.
Resterande skådespelare är skrattretande, och efter 20 minuter i filmen kan jag inte ta en enda replik seriöst. Inledningen har alltså förstört hela filmen för mig.
Sammanfattningsvis kan man säga att filmen inte hade mycket att bjuda på. Möjligtvis några snygga undervattensscener, men många specialeffekter är så pass värdelösa att man undrar om en 15-åring som nyss lärt sig After Effects fått denna film som praktikantjobb.
Filmen får 1/5, och förklaringen har ni ovan.
En annan film jag såg så sent som igår, var Ghost Rider.
Nicholas Cage spelar en MC-stuntman, som säljer sin själ till djävulen. Då jag missade de allra första minuterna är jag inte helt säker på varför, men det verkar inte så viktigt.
Allt eftersom tiden går, märker han att han blivit en Ghost Rider. Djävulens prisjägare.
Denna korta rescension kommer se ut ungefär som den föregående, så jag kommer bespara er allt klagande, och gå på korta och konsista meningar.
Manus: Jag försöker hitta orden att beskriva detta med. Men jag hittar inga. En film som helt enkelt inte håller måttet.
Skådespeleri: En så ostabil skådespelare som Cage, som ibland gör bra ifrån sig, och ibland inte alls, gör i den här filmen en av de lite sämre rollerna (slår dock inte hans prestation i Wicker Man). Dock dyker Peter Fonda upp som en liten överraskning, och höjer för en liten stund underhållningsnivån på filmen. Överlag spelar de flesta över, och det hela känns fånigt.
Sammanfattning: Filmen känns skrattretande. Jag som ändå tycker om att titta på snygga motorcyklar och bilar, som kan sätta en generös tvåa på filmer som The fast and the furious för bilarnas skull, kan inte annat än skratta åt denna filmen. Ingenting känns rätt, allting känns fel. Fula effekter, dåliga repliker (som varken är bra skrivna, eller levereras bra).
Nej, den här filmen får ett stort NEJ.
Betyg: 1/5
Gårdagen avslutades med en annan film, som jag såg tillsammans med min kompis Elinor.
Filmen: Sex and the City.
Aldrig hade jag trott att jag skulle se den här filmen. Jag har inte sett ett enda avsnitt av serien, och har aldrig varit särskilt sugen på det. Men jag lutade mig tillbaka och tänkte låta filmen visa vad den gick för.
Inledningsvis spärrade jag upp ögonen i en smutta förvåning. Filmen kändes inte helt ihop-hafsad, utan motsatsen, näst intill välskriven. Händelserna matas på, och jag blir mer och mer intresserad av vart händelserna tar vägen.
Men så kommer vändpunkten, och den kommer alldeles för tidigt.
Filmer dör ut, storyn tunnas ut, och tempot avtar, och kommer aldrig riktigt igång igen.
Skådespelarna kändes inte helt lost, men det är kanske för att dessa skådespelare spelat samma karaktärer, tillsammans med samma personer under väldigt lång tid, och därför är väldigt bekväma i sina roller. Inte direkt en wow-upplevelse, men med tanke på att saker och ting hände så rappt, brydde man sig inte så mycket om skådespeleriet för stunden. De klarade att bära upp manuset tillräckligt för att man skulle kunna koncentrera sig på historien, och inte på skådespelarprestationerna.
Men filmen närmar sig slutet, och den där frågan som bara inte får dyka upp, dyker upp: "Är den slut snart?".
Intresset har helt dött ut, och jag längtar efter den där lugna låten som långsamt fadas upp, för att till slut mynna ut i eftertexterna.
Till slut kommer den, och innan dess har alla problem lösts, och alla karaktärerna avslutar historien med ett leende på läpparna.
Sammanfattning:
Det märks ganska fort att denna film är till för andra hälften av mänskligheten. Men jag vågade ge den en chans, och den fick en värdig chans att visa vad den gick för. Men som sagt, tempot avtar, och filmen avslutas med att jag drar en lättnads suck över att den äntligen är slut. Men till skillnad från de två andra filmerna jag skrivit om idag, kan jag säga att denna är välgjord. Det finns tanke bakom, och regissören verkar ha fått det han vill ha. Här har någon lagt manken till för att göra en film man ändå kan se fullt ut, utan att spy halvvägs.
Betyg: 2/5.
Som en sista notis, såg jag för ett litet tag sedan slutet på en Lilla Jönssonligan. Jag vet inte vilken, men jag vet en sak:
Det kan ha varit det sämsta jag sett någonsin.
Filmen slutade med att Harry ror som bara fan, och det jag kommer ihåg är att ett dussintal människor ramlar i vattnet, och att de spränger en stor båt, och de två onda tjockisarna klättrar upp på ett berg med godis eller något.
Bara denna del i filmen innehåll ett alldeles för stort antal "speed-up"-effekter, och kaotisk stämmning rådde.
Jag ber de som läser detta att upplysa mig om vilken film detta var, så att jag med bums kan gå in på filmtipset och trycka så hårt på ettan som jag bara kan, och så att jag därefter kan gå ut här på bloggen och skriva hur mycket jag hatade det jag såg.
Tack för den här gången!
Ha't bra!
Kommentarer
Trackback
