Havasi

Nu när inspelningen till filmen "I stormens öga" är klar, har jag äntligen tid för ännu ett inlägg. Nästa vecka börjar redigeringen av filmen, och idag, Söndag, tar jag det bara lugnt.

Idag blir det en riktig klassiker som presenteras. En film från 1957.



12 Angry Men

Denna film, som inleds med en rättegång, där vi får veta att en 18-årig pojke sitter åtalad för mordet på sin egen far. Juryn får gå in i sitt rum för att diskutera saken. Där är 11 av de 12 medlemmarna övertygade om att pojken är skyldig.

Detta var den första film på riktigt länge som jag kände var en direkt hit för mig. Jag kände en dag för att se någonting med Henry Fonda, och valde då att se denna film.
Fonda spelar den ensamme medlemmen som helt enkelt inte är övertygad om att pojken är skyldig. Efter att ha sett ett fåtal med Fonda tidigare var jag väl medveten om att han är en skicklig skådespelare, och det visar han även i den här filmen. I denna är han dock ackompanjerad av 11 väldigt duktiga motspelare. Vi ser bland annat Lee J. Cobb som en väldigt övertygande jurymedlem.

Manuset bakom denna film är mycket väl utarbetat. Det hela är en 1½ timme lång dialog mellan 12 jurymedlemmar som alla försöker övertyga varandra. Mer än så finns det inte att säga, mer än att det är otroligt spännande att följa utvecklingen.

Filmen är regisserad av Sidney Lumet, som bland annat regisserat Serpico, Dog Day Afternoon, The Hill och Fail-safe.
Av dessa har jag sett The Hill och Fail-Safe, och båda dessa är mycket bra filmer. Serpico och Dog Day Afternoon är filmer jag länge velat se, eftersom de är mycket omtalade filmer. Lumet verkar därmed vara en skicklig regissör som jag ser fram emot att se mer av.

För första gången på min blogg, får en film betyget 5/5. En film som är otroligt sevärd, och som fick mig att sitta klistrad framför TV'n, dels för den grymma utvecklingen av historien, men också för det fantastiska skådespeleriet.
Mycket bra gjort!

Tack till de som läser!

Ha't bra!

Anledningen till att några nya inlägg inte kommit på ett tag, har varit att jag fått ett regissörsjobb i skolan. Mycket tid går åt till detta, båda i och utanför skolan. Så fort filmen haft premiär kommer jag kunna återvända till att presentera ännu en film.

Tack för att ni väntar!

Ha't bra!

Efter några dagars manusarbete, är det äntligen dags för presentationen av:


Punch-drunk love

Denna film inleds direkt med att ett piano sätts ut rakt på gatan. Adam Sandlers karaktär Barry plockar in det till sitt kontor på företaget han driver själv. Företaget har börjat gå sämre, och i dessa krokar möter han Emily Watsons karaktär, Lena. Mitt allt detta hamnar Barry i en utpressningsaffär från en oväntad källa.

Min första tanke när jag hörde talas om filmen var: "Åh, nej, inte ännu en överdriven skitfilm med Adam Sandler". När jag sedan fick höra att han skulle vara seriös i filmen, kände jag att jag ville ge den en chans.
När jag sedan fick se den blev jag glatt överraskad, minst sagt.
Denna film var inte bara en bra film, den var också ett bevis för att Adam Sandler är en duktig skådespelare, bara han vill. De flesta av hans filmer känner jag är alldeles för överdrivna, och jag känner bara att Sandler spelar över. Men i den här filmen visar han att när det kommer till seriösa filmer, så kan vi räkna honom som en duktig skådespelare.
De övriga skådespelarna känns också trovärdiga. Emily Watson sticker framför allt ut med sin karaktär som Lena, som är en underlig figur som Watson gestaltar mycket väl.

Manusmässigt känns filmen väldigt genomtänkt. Den har fått ta sin tid. Det är tre år mellan denna film, och regissörens föregående film. Med tanke på resultatet, så känns det som om manuset inte är ihopskrivet på en eftermiddag, utan har fått gro fram ordentligt, och blivit bearbetat väl. Det är ingen film man kan förutspå, utan jag får känslan av att det kan lura en överraskning bakom varje hörn. Något som enligt mig höjer filmer en hel del.

Paul Thomas Anderson har regisserat denna film. Samma regissör som ligger bakom Magnolia och Boogie Nights. Han kom även nyligen ut med filmen There will be blood.
Av dessa filmer har jag enbart sett Magnolia.
Efter den glada överraskningen från Punch-drunk love, och att jag tidigare sett Magnolia (som jag för övrigt satt betyget 5/5 på), känner jag att Paul Thomas Anderson har mycket att ge. Jag ser fram emot att se fler filmer från honom.

Punch-drunk love får betyget 4/5 av mig. Det är en film jag känner att man inte ser så ofta, då den är otroligt speciell. Det är ingen film man kan se om dagen efter, utan att känna att det blir lite mycket. När jag väl ser om denna en vacker dag, kommer jag antagligen känna samma överraskande bra känsla, som när jag såg den första gången.

Tack till er som läser!

Ha't bra!

Ville bara meddela att jag inte kunnat skriva något nytt, eftersom jag varit upptagen med manusarbete i skolan.
Jag återkommer med presentationen av Punch-drunk love så fort jag har tid.

Tack till de som besöker bloggen!

Ha't bra!

Hej, igen!

Har för bara några minuter sedan sett filmen The Fountain, och bestämde mig för att direkt gå ut på bloggen och skriva.

The Fountain

Jag vill inte på något sätt skriva för mycket om filmerna, för jag vill inte att folk ska sitta och vänta på de saker jag nämner i historien. Men att beskriva denna film så att någon annan ska vilja se den, och ändå känna att de inte riktigt vet vad de väntar på, är svårt.

Filmen utspelar sig under tre olika tider. Dels i nutid, där vi möter Tommy, spelad av Hugh Jackman, som är en forskare inom åldrande. Vi ser också en version av Tommy som utspelar sig långt tidigare, i spanien, där han fått ett uppdrag från drottningen att ge sig ut i djunglerna i "new spain". Vi finner också en tredje Tommy, vars värld består av en liten sfär, på resa genom rymden. Alla letar de efter en sak. Liv.

Detta är Darren Aronofskys film efter det att han gjorde Requiem for a dream. Jag har sett den, och även Pi av honom sen tidigare. Båda de filmerna har förtjänat toppbetyg av mig, så mina förväntningar på The Fountain var höga.
Då jag gillar att inte veta något om historien innan, såg jag till att ingen av mina vänner berättade något om filmen. Allt jag fick höra var: "Säg till mig om du fattar den".
Vad fick jag se då? En otroligt vacker, genomtänkt och välspelad film. En historia jag drogs med i, och ansträngde mig med att förstå. Jag har läst kommentarer på filmtipset.se, där människor sagt att de tyckte historien var tunn. Jag tyckte att historien hade tillräckligt för att jag vid filmens slut skulle tycka att det var en genomtänkt film. Mycket väl genomförd!
När jag ser filmer som denna, det är då jag känner att jag själv vill skapa film. Detta är den typen av film som inspirerar mig. Jag tänker: "När jag en dag gör en film, ska jag tänka på den här".
Rent manusmässigt tycker jag det är ett fantastiskt arbete bakom den här filmen. Att pussla ihop allting, så det ska passa, är definitivt inte lätt, men Aronofsky har lyckats. Bra gjort!

Detta var den tredje av Aronofskys filmer jag såg, och än så länge ser det otroligt bra ut. Jag ser fram emot att se vad han hittar på i framtiden. Han har gjort en film till efter The Fountain, nämligen The Wrestler. Jag hoppas på att få se den inom en snar framtid, för Aronofsky har precis vunnit otroligt mycket respekt i mina ögon. Han har även två filmer under "pre-production", som ska komma ut -09 och -10.

The Fountain får betyget 4 av mig. Jag satt länge och funderade på femman, men kände att även denna film behövs ses om innan man kan sätta ett rättvist betyg. Men efter en första titt, betyget 4/5.

Tack till de som läser!
Imorgon kommer antagligen en kort presentation av Punch-drunk love.

Ha't bra!