Podcast
Då var det åter igen dags för en Podcast.
Denna vecka rescenserar vi Clintans nya rulle Gran Torino, och pratar om en del annat.
Vi har även en gäst i studion i form av Jonathan Troff.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Enjoy!
Denna vecka rescenserar vi Clintans nya rulle Gran Torino, och pratar om en del annat.
Vi har även en gäst i studion i form av Jonathan Troff.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Enjoy!
I am a sex addict
Nu ska jag äntligen skriva ännu en rekommendation. Jag har redan nämnt den här på bloggen, så detta är förhoppningsvis en av filmerna ni väntat på:
I am a sex addict
Filmen är en självbiografisk film, med en hel del inslag av humor, som visar regissörens kamp mot sexmissbruk.
Den inleds med att vi ser regissören iförd finkläder, som berättar att han snart ska gifta sig för tredje gången, men först vill han berätta sin historia om sitt sexmissbruk.
Filmen är filmad med DV-kamera. Det är alltså ingen film med särskilt hög budget. Förutom att regissören nämner saker som hänt, så nämner han också förhållanden för filmen. Han nämner i början att det började i Paris. Han går ner för en gata, och stannar sedan och tittar in i kameran för att förklara att han inte hade råd att flyga till Paris, och därför spelar in det i San Fransisco. Hela lågbudgetgrejen ligger över hela filmen som en väldigt charmig egenskap.
Förutom voice-over använder regissören ett grepp som sällan används i film. Han vänder sig om, mitt i en scen, tittar in i kameran, för att förklara hur han känner, för att sedan vända sig tillbaka och fortsätta en dialog. Det är någonting jag finner mycket charmigt och snyggt. De skådespelare som är med förutom honom spelar väldigt bra vid dessa tillfällen. De stannar upp i det de gjorde innan han avbröt sig, och fortsätter när han är klar.
Manusmässigt kan jag säga att filmen är välskriven. Det är en verklig historia som regissören återberättar, men om den var så som det verkar i filmen vet jag inte. Oavsett är det en väldigt intressant historia som man fastnar i, och skrattar åt. Det är en väldigt personlig film, och det ser man sällan. Regissören berättar öppet om sitt förflutna, och får oss att skratta åt det, vilket antagligen är ett sätt för honom att gå vidare. Det känns bra att man får vara en del av det som hjälper honom att gå vidare.
Vem är då denna man?
Han heter Caveh Zahedi, och har tidigare gjort en film som heter I don't hate Las Vegas anymore. Denna film har jag inte sett, men den nämns i I am a sex addict. Efter att ha sett denna film vill jag verkligen se den. Alla hans filmer verkar vara väldigt personliga. Som sagt, det är sällan man ser det, så det är roligt att se.
Skådespelarbiten tycker jag också är väldigt rolig, för Caveh återkommer till att berätta om inspelningsförhållandena. T.ex berättar han att en skådespelerka inte ville ge honom en fake-avsugning. Sedan kommer ett filmklipp där vi ser henne berätta att hon inte vill. Därför ser vi dessa personer som de personer han träffade i verkligheten. De blir väldigt trovärdiga, eftersom vi ser dem som vanliga personer också. Jag vet inte om de bilderna också var med i manuset, att det var meningen, men jag tycker de är trovärdiga, och höjer trovärdigheten på hela filmen.
Vissa gånger lägger han också in bilder där han säger att det är bilder på den riktiga personen, och berättar sedan en kort avslutning på deras historia innan han går vidare. Bra gjort!
Som alla andra filmer ska också denna få ett slutligt betyg.
När jag satt på filmtipset och skulle betygsätta den, direkt efter jag sett den, var jag nära på att trycka på femman. Men jag har varit väldigt snäll med mina betyg på sistone, och var inte riktigt säker på om den verkligen förtjänade den. Jag sade till mig själv att jag skulle smälta filmen några dagar, eftersom jag ansåg att detta behövdes.
Det var bra att jag tänkte att jag skulle smälta den, för ju mer jag tänker på den desto bättre blir den. En film, med en tragisk, sann historia, som vi i publiken får ta del av på ett väldigt personligt, och roligt sätt.
Mitt betyg blir efter denna omtanke:
5/5
Bra gjort, Caveh!
Ni ska också få en bild på denna filmskapare som har ett väldigt speciellt utseende.
Caveh Zahedi
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Vad vi har att att se fram emot
Jag såg igår två fantastiska filmer.
Den första var I am a sex addict. En självbiografisk film av och med regissören Caveh Zahedi.
Den andra var Cat on a hot tin roof, en klassisk film med Paul Newman och Elizabeth Taylor.
Båda dessa fick ett väldigt högt betyg. Någon av dem, eller båda, kommer hamna på bloggen som varsin rekommendation.
Det är vad ni har att se fram emot.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Den första var I am a sex addict. En självbiografisk film av och med regissören Caveh Zahedi.
Den andra var Cat on a hot tin roof, en klassisk film med Paul Newman och Elizabeth Taylor.
Båda dessa fick ett väldigt högt betyg. Någon av dem, eller båda, kommer hamna på bloggen som varsin rekommendation.
Det är vad ni har att se fram emot.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Nyfikenhet
En liten notis:
Ni som är intresserade av vilka filmer jag ser, de som jag inte nämner på bloggen, kan nu följa den länk i den vänstra spalten som heter: "Mina betyg".
Då kommer ni direkt till min filmtipset.se-sida, där ni ser vilka filmer jag senast betygsatt.
Ni kommer se titel, och vilket betyg, på en femgradig skala, som filmer har.
Betyget som visas i de små "f"-en, är det betyg som filmen har i allmänhet.
Betyget till höger, är det betyg filmen fått av mig.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Ni som är intresserade av vilka filmer jag ser, de som jag inte nämner på bloggen, kan nu följa den länk i den vänstra spalten som heter: "Mina betyg".
Då kommer ni direkt till min filmtipset.se-sida, där ni ser vilka filmer jag senast betygsatt.
Ni kommer se titel, och vilket betyg, på en femgradig skala, som filmer har.
Betyget som visas i de små "f"-en, är det betyg som filmen har i allmänhet.
Betyget till höger, är det betyg filmen fått av mig.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Filmsjuk
Nu har min Podcast-kollega också kommit igång med en blogg.
Så är ni sugna på ännu mer film kan ni i fortsättningen följa den länk ni finner ute till vänster.
Men just i detta inlägg ska jag vara snäll mot de som är lata.
filmsjuk.blogg.se
Enjoy!
Ha't bra!
Så är ni sugna på ännu mer film kan ni i fortsättningen följa den länk ni finner ute till vänster.
Men just i detta inlägg ska jag vara snäll mot de som är lata.
filmsjuk.blogg.se
Enjoy!
Ha't bra!
The Curious Case of Benjamin Button
Då var det äntligen dags för nästa rekommendtion.
Jag och många andra intog våra platser på SF-bio i Visby igår för att beskåda denna film.
The Curious Case of Benjamin Button
Eller den svenska titeln: "Benjamin Buttons otroliga liv".
Denna film handlar om en man, vars mor dör i barnasäng. Hans far tar en kort titt på honom, blir förskräckt, och lämnar ifrån sig honom fortare än kvickt.
Det visar sig att det nyfödda barnet är på väg att dö, av ålder.
En kvinna bestämmer sig för att ta hand om honom, eftersom han troligen kommer dö när som helst. Men så blir inte fallet. Han växer, och blir bara yngre och yngre, och en dag, möter han Daisy.
Denna man, är Benjamin Button.
I rollen som Benjamin, finner vi Brad Pitt. Som hans livs kärlek Daisy, ser vi Cate Blanchett. Dessa två skötte sig utmärkt genom hela filmen. Just Blanchett är en av mina favoritskådisar just nu, och hon gjorde mig inte besviken.
Runt dessa två fanns också en hel värld av människor.
Filmen är en historia som berättas, ett livs historia, och det är många människor man möter under ett liv, och alla dessa ska ju spelas av någon. Detta har filmskaparen lyckats otroligt bra med.
Det som måste vara svårt som skådespelare i denna film, vad som gör den till en riktig utmaning, är ju att varje karaktär finns i flera olika skepnader. Människor förändras med tiden. Helt plötsligt ser vi Cate Blanchett i grått hår och massa rynkor. Rösten låter äldre. Hela hon är äldre. Det är inte samma karaktär som tidigare i filmen. Så på ett sätt spelar ju många månniskor flera roller i filmen, och alla sköter det utmärkt.
Det visuella. Visuellt. Det vi ser. Denna film är otroligt vacker. Vissa bilder är så vackra att man glömmer lyssna på dialogen. Men inte bara fotot. Det är en del specialeffekter, som inte är av den klassiska sorten med explosioner och sånt. T.ex när Brad Pitt är en kortväxt gubbe, går han med kryckor och släpar benen efer sig. Han är säkert en meter kortare än alla andra. Vi ser att det är Brad Pitt, men hur fasen har de lyckats göra det?
Det är så pass snyggt att många säkert inte lägger märke till att det antagligen är kontsgjort.
Vem har vi då att tacka för denna film?
David Fincher, som tidigare gjort filmer som Fight Club, och Se7en. Han har gjort en del andra filmer, men jag har bara sett dessa två tidigare.
Han är uppenbarligen en duktig regissör. Fight Club anses av många vara världens bästa film. Jag tycker den är aningen överskattad, men man kan inte neka att det är en duktig regissör bakom filmen.
Men i jämförelse med Benjamin Button, så är ingen av de andra filmerna särskilt vackra. Åter igen måste jag nämna att visuellt är Benjamin Button kanske en av de vackraste filmer jag har sett.
Manuset står Eric Roth för. Han är även mannen bakom Forrest Gump-manuset. Detta märks flera gånger i filmen.
Vissa tycker att det finns många irriterande likheter med Forrest Gump, medan jag tycker att det är rätt charmigt.
Man märker tydligt att det är samma manusförfattare, och det är en bra grej.
Det finns många manusförfattare som nödvändigtvis ska sätta sin prägel på sina manus. Det är ibland bra, ibland dåligt. I detta fall tycker jag det är mycket bra.
I Forrest Gump ser vi en människa med ett handikapp, som lyckas vara en del av alla historiska event, ofta helt slumpmässigt.
I Benjamin Button är det också en man med ett handikapp, men inte lika mycket historiskt. Han är mer i bakgrunden av alla händelser. Denna är mer filosofisk, och tar upp en del frågor som liv och död, och hur man aldrig kan veta sitt öde i förväg.
"You never know what's coming for you".
Så ett betyg ska denna film också få. Filmen i sig hade potential till toppbetyg. Men för mig handlar film helt om känslan man får. Jag är rent av dålig på att hitta detaljer i filmer som jag ogillar (eller gillar för den delen). Jag ser hela filmen som en helhet. Så upplevelsen gör mycket.
Denna gång innebar upplevelsen att ett litet (ursäkta uttrycket) rövhål satt två rader framför och SMS:ade. Den vita skärmen lös upp en hel del. Något som är rätt logiskt i ett mörkt rum, men som denna person uppenbarligen inte förstod.
Sedan var det många som skrattade vid helt fel tillfällen, och tappade cola-flaskor och annat.
Så jag blev distraherad ett antal gånger, vilket var synd för filmens skull.
Men filmen lyckades ändå beröra. Precis som Forrest Gump så blir man varm inombords när man sett den, trots ett tragiskt slut.
Mitt betyg blir: 4/5
Detta är en strak rekommendation. Ni bör se den på bio!
Tack till er som läser.
Ha't bra!
Jag och många andra intog våra platser på SF-bio i Visby igår för att beskåda denna film.
The Curious Case of Benjamin Button
Eller den svenska titeln: "Benjamin Buttons otroliga liv".
Denna film handlar om en man, vars mor dör i barnasäng. Hans far tar en kort titt på honom, blir förskräckt, och lämnar ifrån sig honom fortare än kvickt.
Det visar sig att det nyfödda barnet är på väg att dö, av ålder.
En kvinna bestämmer sig för att ta hand om honom, eftersom han troligen kommer dö när som helst. Men så blir inte fallet. Han växer, och blir bara yngre och yngre, och en dag, möter han Daisy.
Denna man, är Benjamin Button.
I rollen som Benjamin, finner vi Brad Pitt. Som hans livs kärlek Daisy, ser vi Cate Blanchett. Dessa två skötte sig utmärkt genom hela filmen. Just Blanchett är en av mina favoritskådisar just nu, och hon gjorde mig inte besviken.
Runt dessa två fanns också en hel värld av människor.
Filmen är en historia som berättas, ett livs historia, och det är många människor man möter under ett liv, och alla dessa ska ju spelas av någon. Detta har filmskaparen lyckats otroligt bra med.
Det som måste vara svårt som skådespelare i denna film, vad som gör den till en riktig utmaning, är ju att varje karaktär finns i flera olika skepnader. Människor förändras med tiden. Helt plötsligt ser vi Cate Blanchett i grått hår och massa rynkor. Rösten låter äldre. Hela hon är äldre. Det är inte samma karaktär som tidigare i filmen. Så på ett sätt spelar ju många månniskor flera roller i filmen, och alla sköter det utmärkt.
Det visuella. Visuellt. Det vi ser. Denna film är otroligt vacker. Vissa bilder är så vackra att man glömmer lyssna på dialogen. Men inte bara fotot. Det är en del specialeffekter, som inte är av den klassiska sorten med explosioner och sånt. T.ex när Brad Pitt är en kortväxt gubbe, går han med kryckor och släpar benen efer sig. Han är säkert en meter kortare än alla andra. Vi ser att det är Brad Pitt, men hur fasen har de lyckats göra det?
Det är så pass snyggt att många säkert inte lägger märke till att det antagligen är kontsgjort.
Vem har vi då att tacka för denna film?
David Fincher, som tidigare gjort filmer som Fight Club, och Se7en. Han har gjort en del andra filmer, men jag har bara sett dessa två tidigare.
Han är uppenbarligen en duktig regissör. Fight Club anses av många vara världens bästa film. Jag tycker den är aningen överskattad, men man kan inte neka att det är en duktig regissör bakom filmen.
Men i jämförelse med Benjamin Button, så är ingen av de andra filmerna särskilt vackra. Åter igen måste jag nämna att visuellt är Benjamin Button kanske en av de vackraste filmer jag har sett.
Manuset står Eric Roth för. Han är även mannen bakom Forrest Gump-manuset. Detta märks flera gånger i filmen.
Vissa tycker att det finns många irriterande likheter med Forrest Gump, medan jag tycker att det är rätt charmigt.
Man märker tydligt att det är samma manusförfattare, och det är en bra grej.
Det finns många manusförfattare som nödvändigtvis ska sätta sin prägel på sina manus. Det är ibland bra, ibland dåligt. I detta fall tycker jag det är mycket bra.
I Forrest Gump ser vi en människa med ett handikapp, som lyckas vara en del av alla historiska event, ofta helt slumpmässigt.
I Benjamin Button är det också en man med ett handikapp, men inte lika mycket historiskt. Han är mer i bakgrunden av alla händelser. Denna är mer filosofisk, och tar upp en del frågor som liv och död, och hur man aldrig kan veta sitt öde i förväg.
"You never know what's coming for you".
Så ett betyg ska denna film också få. Filmen i sig hade potential till toppbetyg. Men för mig handlar film helt om känslan man får. Jag är rent av dålig på att hitta detaljer i filmer som jag ogillar (eller gillar för den delen). Jag ser hela filmen som en helhet. Så upplevelsen gör mycket.
Denna gång innebar upplevelsen att ett litet (ursäkta uttrycket) rövhål satt två rader framför och SMS:ade. Den vita skärmen lös upp en hel del. Något som är rätt logiskt i ett mörkt rum, men som denna person uppenbarligen inte förstod.
Sedan var det många som skrattade vid helt fel tillfällen, och tappade cola-flaskor och annat.
Så jag blev distraherad ett antal gånger, vilket var synd för filmens skull.
Men filmen lyckades ändå beröra. Precis som Forrest Gump så blir man varm inombords när man sett den, trots ett tragiskt slut.
Mitt betyg blir: 4/5
Detta är en strak rekommendation. Ni bör se den på bio!
Tack till er som läser.
Ha't bra!
Coming soon
Eftersom rekomendationerna varit få den senaste tiden, ska jag någon gång de närmaste dagarna skriva om den film som jag såg på bio idag:
The curious case of Benjamin Button.
Det är vad ni har att se fram emot!
Ha't bra!
The curious case of Benjamin Button.
Det är vad ni har att se fram emot!
Ha't bra!
Mer om mig
Antalet besökare är inte så många, men jag fortsätter kämpa för att få folk intresserade.
Jag tänkte skriva lite om mig, så ni som läser vet vem jag är. Än så länge vet ni att jag tittar på film, inte mer.
Mitt namn är Ludwig. Jag är född -91, och är i nuläget 17 år. Mitt filmintresse plockade jag upp av min 5 år äldre bror, som sedan jag var liten har tittat på filmer annat än det som går på TV1000. Därför har jag sett filmer som "vanligt folk" inte ser, och därifrån kommer filmintresset.
Ett annat stort intresse är det för datorer. Jag kom i kontakt med en dator första gången när jag var riktigt liten, kanske 3 år gammal. Då jag har en pappa som jobbar som "datordoktor", har det blivit att man varit med om en hel del vad gäller datorområdet.
Min första egna dator fick jag möjligtvis mellan 6-8 års ålder. Det var en mycket gammal dator, utan ett modernt operativsystem. Detta system använde sig enbart av text, så program och liknande startades genom kommandon.
Idag har hastigheten på tangentbordet ökat, och mina skolarbeten skrivs snabbare än de flesta i min klass, just för att jag levt framför datorn.
När jag var ungefär 12-13, tänkte jag: "Jag ska bannemig prova att skriva utan att titta på tangentbordet".
Jag tittade upp, och började skriva. Nja, lite stelt var det nog, och det blev en hel del fel, men jag fortsatte träna.
Så nu sitter jag här och bloggar, med blicken fäst vid markören.
Men det var inte bara att skriva jag höll på med när det gäller datorer. Nej, det var faktiskt det minsta jag gjorde. Det största intresset är ju självklart spel, och som så många andra spelar jag World of Warcraft.
Det har jag spelat sedan Europa-betan. Så redan på releasedagen började jag mitt äventyr som en Dvärg. Nu har mitt äventyr fortsatt, men inte längre som Dvärg, utan som Blood Elf.
Ett lite mindre intresse är det för musik. Musik är enligt mig överskattat. Det finns folk som verkligen lever för musiken, och en busstur utan MP3-spelaren i fickan blir en katastrof. Musik betyder inte något sådant för mig. Jag lyssnar inte särskilt mycket på musik. När jag väl gör det är det tyngre metal som gäller, i form av Slipknot, Dope och Chimaira för tillfället.
Men musikintresset innnebär att jag tycker om att spela musik. Jag har spelat trummor sedan jag gick i fyran eller femman, och gitarr sedan jag gick i åttan. Jag är ingen direkt duktig musiker, men jag tycker det är kul. En dålig dag, och en halvtimme vid trummorna gör allting bättre.
Men nu får jag återkomma till filmintresset.
När jag var liten tittade jag inte bara på film. Jag hade även bröder som lånade pappas kamera för att göra film med kompisar. Jag var för liten för att vara med, brukade pappa säga. Jag fick inte röra kameran, för han trodde jag skulle göra sönder den. Så jag fick helt enkelt sitta med och titta på medan kameran rullade och mina bröder gjorde komiska akter framför den.
Men så en dag fick även jag lov att låna kameran. Jag gick omkring och filmade i köket hemma, just för att se hur den funkade. Det var en stor VHS-kamera, som låg på axeln, och jag var inte mer en än tvärhand hög, så det blev lite ostadiga bilder.
Men snart hade jag kompisar framför kameran, och jag gav den regi jag kunde. Jag var inte särskilt medveten då om vad en regissör gjorde, inte heller att det fanns ett arbete som innebar det jag gjorde i simpel form just då.
Jag hade inget manus, utan jag och mina kompisar satt och pratade om vad som hade varit en rolig scen, sen körde vi på, och resultatet blev som det blev. Ett enda stort internskämt.
Men så blev jag äldre, och det var dags för min 5 år äldre bror att söka till gymnasiet. Han hade hört talas om filmgymnasiet i Visby, men valde i slutändan att inte söka dit. Han valde att gå teknik inne i stan (Ängelholm) istället.
Men så blev jag ännu äldre, och det var min tur att söka linje. Filmintresset var väl inte lika stort som det är nu, men det fanns där, och jag tyckte mycket om att göra film tillsammans med kompisar. Det blev att jag sökte till filmgymnasiet, och det bar av till en intervju med lärarna. Ett antal månader senare var det klart: Jag skulle bli elev på den rörliga bildens språk, på Elfrida Andrée-gymnasiet, i Visby, Gotland.
Filmintresset tog av med raketfart. Jag mötte personer som hade sett betydligt mer film än mig, och som hade mer erfarenhet med att göra film. Det blev många sena kvällar i skolans filmvisningssal, där vi såg många filmer jag aldrig tidigare hört talas om. Så nu började jag köpa en hel del film. Oftast filmer jag hört namnet på, men inte visste någonting om. En del av dem var otroligt bra, och en del var inte mer än okej, men filmsamligen ökade stadigt.
Det var också nu jag visste med säkerhet att jag ville bli regissör.
Så julen 2007 fick jag boken: "1001 filmer du måste se innan du dör". Jag räknade ut att jag enbart sett 130 av dessa, och att jag måste sätta fart. Så med 1001 filmer, i min egen bibel, är jag nu ute i världen för att fullborda mitt mål: Att se dessa filmer.
Mer än så kan jag nog inte säga om mig själv. Jag hoppas någon finner detta intressant, och att ni nu vet mer om den som tipsar er, eller varnar er, om vilka filmer ni bör, eller inte bör se.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Jag tänkte skriva lite om mig, så ni som läser vet vem jag är. Än så länge vet ni att jag tittar på film, inte mer.
Mitt namn är Ludwig. Jag är född -91, och är i nuläget 17 år. Mitt filmintresse plockade jag upp av min 5 år äldre bror, som sedan jag var liten har tittat på filmer annat än det som går på TV1000. Därför har jag sett filmer som "vanligt folk" inte ser, och därifrån kommer filmintresset.
Ett annat stort intresse är det för datorer. Jag kom i kontakt med en dator första gången när jag var riktigt liten, kanske 3 år gammal. Då jag har en pappa som jobbar som "datordoktor", har det blivit att man varit med om en hel del vad gäller datorområdet.
Min första egna dator fick jag möjligtvis mellan 6-8 års ålder. Det var en mycket gammal dator, utan ett modernt operativsystem. Detta system använde sig enbart av text, så program och liknande startades genom kommandon.
Idag har hastigheten på tangentbordet ökat, och mina skolarbeten skrivs snabbare än de flesta i min klass, just för att jag levt framför datorn.
När jag var ungefär 12-13, tänkte jag: "Jag ska bannemig prova att skriva utan att titta på tangentbordet".
Jag tittade upp, och började skriva. Nja, lite stelt var det nog, och det blev en hel del fel, men jag fortsatte träna.
Så nu sitter jag här och bloggar, med blicken fäst vid markören.
Men det var inte bara att skriva jag höll på med när det gäller datorer. Nej, det var faktiskt det minsta jag gjorde. Det största intresset är ju självklart spel, och som så många andra spelar jag World of Warcraft.
Det har jag spelat sedan Europa-betan. Så redan på releasedagen började jag mitt äventyr som en Dvärg. Nu har mitt äventyr fortsatt, men inte längre som Dvärg, utan som Blood Elf.
Ett lite mindre intresse är det för musik. Musik är enligt mig överskattat. Det finns folk som verkligen lever för musiken, och en busstur utan MP3-spelaren i fickan blir en katastrof. Musik betyder inte något sådant för mig. Jag lyssnar inte särskilt mycket på musik. När jag väl gör det är det tyngre metal som gäller, i form av Slipknot, Dope och Chimaira för tillfället.
Men musikintresset innnebär att jag tycker om att spela musik. Jag har spelat trummor sedan jag gick i fyran eller femman, och gitarr sedan jag gick i åttan. Jag är ingen direkt duktig musiker, men jag tycker det är kul. En dålig dag, och en halvtimme vid trummorna gör allting bättre.
Men nu får jag återkomma till filmintresset.
När jag var liten tittade jag inte bara på film. Jag hade även bröder som lånade pappas kamera för att göra film med kompisar. Jag var för liten för att vara med, brukade pappa säga. Jag fick inte röra kameran, för han trodde jag skulle göra sönder den. Så jag fick helt enkelt sitta med och titta på medan kameran rullade och mina bröder gjorde komiska akter framför den.
Men så en dag fick även jag lov att låna kameran. Jag gick omkring och filmade i köket hemma, just för att se hur den funkade. Det var en stor VHS-kamera, som låg på axeln, och jag var inte mer en än tvärhand hög, så det blev lite ostadiga bilder.
Men snart hade jag kompisar framför kameran, och jag gav den regi jag kunde. Jag var inte särskilt medveten då om vad en regissör gjorde, inte heller att det fanns ett arbete som innebar det jag gjorde i simpel form just då.
Jag hade inget manus, utan jag och mina kompisar satt och pratade om vad som hade varit en rolig scen, sen körde vi på, och resultatet blev som det blev. Ett enda stort internskämt.
Men så blev jag äldre, och det var dags för min 5 år äldre bror att söka till gymnasiet. Han hade hört talas om filmgymnasiet i Visby, men valde i slutändan att inte söka dit. Han valde att gå teknik inne i stan (Ängelholm) istället.
Men så blev jag ännu äldre, och det var min tur att söka linje. Filmintresset var väl inte lika stort som det är nu, men det fanns där, och jag tyckte mycket om att göra film tillsammans med kompisar. Det blev att jag sökte till filmgymnasiet, och det bar av till en intervju med lärarna. Ett antal månader senare var det klart: Jag skulle bli elev på den rörliga bildens språk, på Elfrida Andrée-gymnasiet, i Visby, Gotland.
Filmintresset tog av med raketfart. Jag mötte personer som hade sett betydligt mer film än mig, och som hade mer erfarenhet med att göra film. Det blev många sena kvällar i skolans filmvisningssal, där vi såg många filmer jag aldrig tidigare hört talas om. Så nu började jag köpa en hel del film. Oftast filmer jag hört namnet på, men inte visste någonting om. En del av dem var otroligt bra, och en del var inte mer än okej, men filmsamligen ökade stadigt.
Det var också nu jag visste med säkerhet att jag ville bli regissör.
Så julen 2007 fick jag boken: "1001 filmer du måste se innan du dör". Jag räknade ut att jag enbart sett 130 av dessa, och att jag måste sätta fart. Så med 1001 filmer, i min egen bibel, är jag nu ute i världen för att fullborda mitt mål: Att se dessa filmer.
Mer än så kan jag nog inte säga om mig själv. Jag hoppas någon finner detta intressant, och att ni nu vet mer om den som tipsar er, eller varnar er, om vilka filmer ni bör, eller inte bör se.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Vi återvänder!
Då var det dags att återkomma med vår Podcast.
Den skulle egentligen kommit en vecka tidigare, men på grund av att ljudkvalitén på den första blev så pass dålig, gjorde vi om den.
Detta är då en 38 minuter lång Podcast, där vi går igenom filmåret 2008 och rescenserar The Dark Knight.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Enjoy!
Ha't bra!
Den skulle egentligen kommit en vecka tidigare, men på grund av att ljudkvalitén på den första blev så pass dålig, gjorde vi om den.
Detta är då en 38 minuter lång Podcast, där vi går igenom filmåret 2008 och rescenserar The Dark Knight.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Enjoy!
Ha't bra!
Hjälp sökes
Eftersom jag vill satsa på att hålla denna blog vid liv, och förhoppningsvis ökat antalet unika besökare, så är jag ute efter ett lite fräschare utseende på bloggen.
Jag själv är inte så duktig på det där med webdesign, så jag skulle behöva lite hjälp av någon med lite fantasi, och med kunskap inom området webdesign. Någon som kan göra bloggen lite mer "filmig" än vad den är nu.
Just nu har jag bara en förvald design, så lite roligare kan man ju vara.
Tack till de som visar intresse!
Ha't bra!
Jag själv är inte så duktig på det där med webdesign, så jag skulle behöva lite hjälp av någon med lite fantasi, och med kunskap inom området webdesign. Någon som kan göra bloggen lite mer "filmig" än vad den är nu.
Just nu har jag bara en förvald design, så lite roligare kan man ju vara.
Tack till de som visar intresse!
Ha't bra!
Filmåret 2008
Hej, igen!
Jag har inte skrivit under hela jullovet, och senaste gången jag skrev ett riktigt blogginlägg var för längesedan. Men nu tänkte jag bara skriva lite om filmåret 2008, så som det såg ut för mig.
Jag ser sällan nya filmer, men jag ska nämna de jag har sett, och jag kommer också nämna äldre filmer som jag fått se detta år.
Vi börjar med de nya:
Morgan Pålsson var något av det sämsta jag sett under hela året. Jag tycker vanligtvis inte om svensk film, men har gillat Hipp-Hipp-Humorn, så jag gav den en chans. Detta var tyvärr en av de filmer man önskar att man inte lade pengar på. Jag har hört folk som tycker om den, så det är ganska mycket delade meningar, men för min del var det ren skit.
Betyg: 1/5
Cloverfield var en film som jag hörde talas om innan den kom ut, hur den skulle vara nyskapande, och att de skulle använda ett monster som inte skulle ha setts på film tidigare. Mina förväntningar var höga, trots att jag inte vanligtvis gillar skräck- och monsterfilmer.
Än en gång var det besvikelse. Jag tyckte inte alls om den skakiga handkameran, eller hur historian utvecklades. Helt enkelt inte en film för mig.
Betyg: 2/5
The Dark Knight var årets höjdpunkt vad gäller biobesöken. Min klasskompis hade väntat på den ett tag, och förväntade sig årets bästa film. Action är inte heller min genre, utan brukar vara "bara underhållande" för mig. Men denna film verkade ha det lilla extra, så det bar av till bion. Man kan inte alls påstå att jag blev besviken.
Filmen gav mig underbar action, och det var inte alls någon simpel, tråkig historia, utan en historia som man verkligen fick vara med i för att förstå. Det var ingen film man bara satte sig för att titta på, och bara lät den skjunka in. Det är för mig något mycket bra, speciellt med en film i den genren.
Sedan för man ju nämna Heath Ledger som The Joker, som gjorde filmhistoriens bästa och coolaste skurk hittils.
Ska jag klaga på något vad gäller The Dark Knight, så är det att Batmans röst är alldeles för överdriven. I Batman Begins är rösten också något ändrad, men i The Dark Knight blir det helt enkelt för mycket.
Underhållning på hög nivå, och ett manus som knäcker det mesta!
Betyg: 4/5
Detta var de filmer jag tänkte skriva om. Men av de andra jag sett så ligger medelbetyget på runt en 3:a. Men jag vet dock fler filmer under detta år som antagligen är bättre än de jag har sett, så jag har en hel del filmer att se fram emot.
Summering:
Jag har sett alldeles för lite film från 2008 för att summera filmåret, men av de filmer jag inte har sett verkar det finnas potential till en hel del välgjord film.
Nu blir det dags för de tidigare filmer som jag sett under 2008. Jag har sett en hel del, och kommer skriva med de mest betydelsefulla.
Här kommer listan:
Då börjar vi.
High School Musical som ni säkert kommer ihåg var den första film jag skrev om på denna blogg. Detta var något av det sämsta. Det jag skrev om Morgan Pålsson innan är snällt i jämförelse med vad jag tycker om denna film. Den är en skam för filmvärlden. Jag laddade hem den för att se "what all the fuss was about", och förstod efter bara någon minut att detta var ren skit. Men jag såg den till slutet, och Disney hamnade långt ner i mina ögon.
Betyg: -1/5
För en handfull dollar och För några få dollar mer var verkligen ett par höjdpunkter. Båda filmerna ligger på toppbetyg. Varför? Därför att Clint Eastwood har en karaktär som är så gudomligt cool, att man inte vill annat än vara i hans kläder. Hans självsäkra repliker, och Sergio Leones simpla historier som framförs på ett underbart sätt, gör att dessa filmer ligger mig väldigt nära.
Western-genren öppnades för mig när jag såg dessa filmer, och ledde till fler clintan-filmer som t.ex Häng dom högt och The outlaw Josey Wales.
Betyg för båda: 5/5
Elefantmannen, som är en film av David Lynch, fastnade jag direkt för. Jag har bara sett en film från Lynch tidigare, och anser att han är en intressant regissör. I denna filmen lyckas han framställa en väldigt speciell karaktär. En karaktär spelad av John Hurt. Jag har aldrig tidigare känt så mycket för en karaktär som i denna filmen, och det ensamt ger denna film toppbetyg. Anthony Hopkins är också med i denna film, vars skådespelarinsats var fantastisk rakt igenom.
Betyg: 5/5
Borta med vinden var en film jag länge velat se. Jag fick se den i skolan i samband med att vi läste om Hollywoods guldålder. En film jag tyckte om väldigt mycket, trots dess mastodont-längd. Jag satt och följde med i detta epos, och blev mycket imponerad.
Betyg: 5/5
Detta får räcka som ett inlägg om mitt filmår. De sista filmerna här var så klart de bästa (även DEN sämsta), och mest minnesvärda filmerna under året.
Jag hoppas att någon intresserar sig för att läsa om mitt filmår!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Jag har inte skrivit under hela jullovet, och senaste gången jag skrev ett riktigt blogginlägg var för längesedan. Men nu tänkte jag bara skriva lite om filmåret 2008, så som det såg ut för mig.
Jag ser sällan nya filmer, men jag ska nämna de jag har sett, och jag kommer också nämna äldre filmer som jag fått se detta år.
Vi börjar med de nya:
- Ironman
- The Dark Knight
- Yes man
- Kung-fu Panda
- Morgan Pålsson - Världsreporter
- Mamma Mia
- Cloverfield
Morgan Pålsson var något av det sämsta jag sett under hela året. Jag tycker vanligtvis inte om svensk film, men har gillat Hipp-Hipp-Humorn, så jag gav den en chans. Detta var tyvärr en av de filmer man önskar att man inte lade pengar på. Jag har hört folk som tycker om den, så det är ganska mycket delade meningar, men för min del var det ren skit.
Betyg: 1/5
Cloverfield var en film som jag hörde talas om innan den kom ut, hur den skulle vara nyskapande, och att de skulle använda ett monster som inte skulle ha setts på film tidigare. Mina förväntningar var höga, trots att jag inte vanligtvis gillar skräck- och monsterfilmer.
Än en gång var det besvikelse. Jag tyckte inte alls om den skakiga handkameran, eller hur historian utvecklades. Helt enkelt inte en film för mig.
Betyg: 2/5
The Dark Knight var årets höjdpunkt vad gäller biobesöken. Min klasskompis hade väntat på den ett tag, och förväntade sig årets bästa film. Action är inte heller min genre, utan brukar vara "bara underhållande" för mig. Men denna film verkade ha det lilla extra, så det bar av till bion. Man kan inte alls påstå att jag blev besviken.
Filmen gav mig underbar action, och det var inte alls någon simpel, tråkig historia, utan en historia som man verkligen fick vara med i för att förstå. Det var ingen film man bara satte sig för att titta på, och bara lät den skjunka in. Det är för mig något mycket bra, speciellt med en film i den genren.
Sedan för man ju nämna Heath Ledger som The Joker, som gjorde filmhistoriens bästa och coolaste skurk hittils.
Ska jag klaga på något vad gäller The Dark Knight, så är det att Batmans röst är alldeles för överdriven. I Batman Begins är rösten också något ändrad, men i The Dark Knight blir det helt enkelt för mycket.
Underhållning på hög nivå, och ett manus som knäcker det mesta!
Betyg: 4/5
Detta var de filmer jag tänkte skriva om. Men av de andra jag sett så ligger medelbetyget på runt en 3:a. Men jag vet dock fler filmer under detta år som antagligen är bättre än de jag har sett, så jag har en hel del filmer att se fram emot.
Summering:
Jag har sett alldeles för lite film från 2008 för att summera filmåret, men av de filmer jag inte har sett verkar det finnas potential till en hel del välgjord film.
Nu blir det dags för de tidigare filmer som jag sett under 2008. Jag har sett en hel del, och kommer skriva med de mest betydelsefulla.
Här kommer listan:
- Bande à part (1964)
- Elefantmannen (1980)
- Batman Begins (2005)
- Southland Tales (2006)
- 12 Edsvurna män (1957)
- De 12 apornas armé (1995)
- High Shool Musical (2006)
- The man from earth (2007)
- Delikatessen (1991)
- För en handfull dollar (1964)
- För några få dollar mer (1965)
- Persona (1966)
- Borta med vinden (1939)
Då börjar vi.
High School Musical som ni säkert kommer ihåg var den första film jag skrev om på denna blogg. Detta var något av det sämsta. Det jag skrev om Morgan Pålsson innan är snällt i jämförelse med vad jag tycker om denna film. Den är en skam för filmvärlden. Jag laddade hem den för att se "what all the fuss was about", och förstod efter bara någon minut att detta var ren skit. Men jag såg den till slutet, och Disney hamnade långt ner i mina ögon.
Betyg: -1/5
För en handfull dollar och För några få dollar mer var verkligen ett par höjdpunkter. Båda filmerna ligger på toppbetyg. Varför? Därför att Clint Eastwood har en karaktär som är så gudomligt cool, att man inte vill annat än vara i hans kläder. Hans självsäkra repliker, och Sergio Leones simpla historier som framförs på ett underbart sätt, gör att dessa filmer ligger mig väldigt nära.
Western-genren öppnades för mig när jag såg dessa filmer, och ledde till fler clintan-filmer som t.ex Häng dom högt och The outlaw Josey Wales.
Betyg för båda: 5/5
Elefantmannen, som är en film av David Lynch, fastnade jag direkt för. Jag har bara sett en film från Lynch tidigare, och anser att han är en intressant regissör. I denna filmen lyckas han framställa en väldigt speciell karaktär. En karaktär spelad av John Hurt. Jag har aldrig tidigare känt så mycket för en karaktär som i denna filmen, och det ensamt ger denna film toppbetyg. Anthony Hopkins är också med i denna film, vars skådespelarinsats var fantastisk rakt igenom.
Betyg: 5/5
Borta med vinden var en film jag länge velat se. Jag fick se den i skolan i samband med att vi läste om Hollywoods guldålder. En film jag tyckte om väldigt mycket, trots dess mastodont-längd. Jag satt och följde med i detta epos, och blev mycket imponerad.
Betyg: 5/5
Detta får räcka som ett inlägg om mitt filmår. De sista filmerna här var så klart de bästa (även DEN sämsta), och mest minnesvärda filmerna under året.
Jag hoppas att någon intresserar sig för att läsa om mitt filmår!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
