Sportlov
Så här i lov-tider så tycker man att antalet filmer man ser borde skjuta i höjden, men så har inte varit fallet för mig. Än så länge har jag inte sett en enda film, som jag inte tidigare har sett.
Jag tog med mig en hel del filmer hem från Gotland, eftersom samlingen börjar bli stor, och inte får plats på hyllan i min lilla lägenhet i Visby. Bland dessa har jag lyckats få min bror att se en än så länge. Denna film var Delicatessen. En film av Jean-Pierre Jeunet, han som tidigare regisserat Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning.
De andra filmer jag dragit med mig hem är bland annat Katt på hett plåttak som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Jag har även tagit hem The outlaw Josey Wales, Breathless, Elefantmannen, Bonnie and Clyde, Mannen med oxpiskan m.fl.
Dessa ska jag lämna här hemma i Skåne när jag åker tillbaka till ön, och hoppas att min bror hinner se dem under de tre veckor jag kommer vara på ön innan jag kommer hem igen.
Sedan har jag och min bror fått för oss att skriva ner alla roliga sketcher man kan få för sig att komma på. Får man ihop tillräckligt många så är det faktiskt lönt att filma in det. Även om det inte blir så roligt för utomstående, så är det förbannat roligt att filma det.
Om det är någon som har en rolig idé på en sketch på kanske 1-2 minuter, så lägg gärna en kommentar här, så kanske vi filmar det en vacker dag.
Vad gäller Podcasten så fick vi inte upp den innan lovet, eftersom ettorna ockuperade ljudrummet då de ljudlade sina animationsprojekt. De hade premiär kl. 10 i fredags, men då jag skulle flyga hem runt kl. 13 så hann jag varken se den, eller få ut Podcasten. Så när den väl kommer ut, efter lovet, kommer den vara en aning föråldrad, men så får det bli.
Sedan har det varit en Oscar-gala, som jag tyvärr missade. Här hemma har jag inte möjlighet till att se kanal 9, så det blev till att läsa vilka som vann efteråt. Ännu ett "tyvärr" är att jag inte sätt Slumdog Millionaire än. Den kammade ju hem en hel del. Jag har även The Wrestler att se fram emot. Darren Aronofsky som regisserat den filmen har även gjort The Fountain som jag också skrivit om på bloggen.
Så jag fattas några Oscar-filmer, men de ska ses någon dag de också.
En liten uppdatering på läget fick ni där.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Jag tog med mig en hel del filmer hem från Gotland, eftersom samlingen börjar bli stor, och inte får plats på hyllan i min lilla lägenhet i Visby. Bland dessa har jag lyckats få min bror att se en än så länge. Denna film var Delicatessen. En film av Jean-Pierre Jeunet, han som tidigare regisserat Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning.
De andra filmer jag dragit med mig hem är bland annat Katt på hett plåttak som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Jag har även tagit hem The outlaw Josey Wales, Breathless, Elefantmannen, Bonnie and Clyde, Mannen med oxpiskan m.fl.
Dessa ska jag lämna här hemma i Skåne när jag åker tillbaka till ön, och hoppas att min bror hinner se dem under de tre veckor jag kommer vara på ön innan jag kommer hem igen.
Sedan har jag och min bror fått för oss att skriva ner alla roliga sketcher man kan få för sig att komma på. Får man ihop tillräckligt många så är det faktiskt lönt att filma in det. Även om det inte blir så roligt för utomstående, så är det förbannat roligt att filma det.
Om det är någon som har en rolig idé på en sketch på kanske 1-2 minuter, så lägg gärna en kommentar här, så kanske vi filmar det en vacker dag.
Vad gäller Podcasten så fick vi inte upp den innan lovet, eftersom ettorna ockuperade ljudrummet då de ljudlade sina animationsprojekt. De hade premiär kl. 10 i fredags, men då jag skulle flyga hem runt kl. 13 så hann jag varken se den, eller få ut Podcasten. Så när den väl kommer ut, efter lovet, kommer den vara en aning föråldrad, men så får det bli.
Sedan har det varit en Oscar-gala, som jag tyvärr missade. Här hemma har jag inte möjlighet till att se kanal 9, så det blev till att läsa vilka som vann efteråt. Ännu ett "tyvärr" är att jag inte sätt Slumdog Millionaire än. Den kammade ju hem en hel del. Jag har även The Wrestler att se fram emot. Darren Aronofsky som regisserat den filmen har även gjort The Fountain som jag också skrivit om på bloggen.
Så jag fattas några Oscar-filmer, men de ska ses någon dag de också.
En liten uppdatering på läget fick ni där.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Rambo-special
Snön har börjat lägga sig i Visby. Det verkar som om vintern inte riktigt tänker ge med sig. Jag som inte är ett stort fan av snön finner då en ännu större anledning att sitta inne och se film.
Idag hade dock inte snön börjat falla när jag och Marcus intog våra platser i filmvisningssalen på A7 för att beskåda fjärde och än så länge sista delen i Rambo-serien. Snön kom först senare, vilket nu passar sig utmärkt när jag sitter framför min dator och ska presentera Rambo-serien för mina läsare.
Vi drar igång med den första delen:
First blood
Denna första del, vars titel inte innehåller namnet Rambo, utan enbart First blood.
I denna får vi följa vietnamnveteranen John Rambo, som återvänt hem efter kriget, och driver omkring i jakten på bekräftelse.
Han anländer till en mindre, typisk amerikansk, småstad, där han direkt blir bemött av en på utsidan ganska trevlig sheriff.
Hans intentioner är dock att föra bort Rambo, eftersom "killar som honom inte orsakar annat än bråk".
Rambo accepterar självklart inte denna behandling, och irritation mellan honom och den lokala poliskåren utbryter. Det blir minst sagt - krig.
Ja, där har vi handlingen till den första delen i Rambo-serien. Jag ska tillägga att jag aldrig tidigare sett Rambo, förrän jag sett alla fyra filmer nu under en ganska kort period. Jag hade förväntat mig en Rambo som sprang omkring med ett stort maskingevär i djungeln. Men så är inte fallet. Beväpnad med endast sin kniv, i den skog som omringar den lilla staden, klarar han sig alldeles utmärkt.
Eftersom jag ska rescensera alla fyra filmerna kommer jag inte gå in så djupt i varje film, utan kort beskriva de delar jag tycker är viktiga att ha med.
Där ibland ligger så klart underhållningsnivån.
Dessa filmer förväntade jag mig skulle vara ren underhållning. Vad fick jag? REN underhållning. Så pass underhållande att jag flera gånger bröt ut i gapskratt av glädje, förvåning, och adrenalin. Klyschiga repliker, coola explosioner, humoristiska side-kicks och en Rambo med lösningar i McGyver-stil. Här har vi underhållning på hög nivå!
Att gå in på manus och skådespeleri i en film som denna är omöjligt. Stallone gör en grym roll. Det är svårt att bedöma ifall han är bra eller inte, men jag tycker i alla fall att han är cool, vilket räcker gott och väl för mig! Vissa påstår att manuset har visa "djupa delar", och ett visst budskap. För mig framgår inte det, och jag bryr mig inte ett dugg. Än en gång, jag blev underhållen till max, och det räcker!
Betyg på första filmen blir: 3/5.
Ja, för att en film som denna ska få toppbetyg, krävs betydligt mer än underhållning. Men jag förväntade mig underhålling, fick underhållning, så trean är egentligen toppbetyg med tanke på omständigheterna.
Vi går raskt vidare till nästa film.
Rambo - First blood part II
Självklart är det denna titel man skrattat åt några gånger, med tanke på FIRST blood TWO. Jag är självklart medveten om att den heter PART Two, men den som inte finner det aningen komiskt lider av torrhet, och bör vätas.
Vad får vi här, då?
Här får Rambo ännu ett uppdrag, nämligen att ta sig till djungeln, där han tidigare varit på slagfältet med sina kamrater, för att göra ett fotografi-uppdrag. Självklart kan han inte låta bli att ta till våld när han finner ett läger fullt med krigsfångar. Uppdragsgivarna blir förstås förskräckta över detta faktum, och låter bli att hämta upp Rambo igen. Men som ni ser på postern, vad de inte vet, är att de jävlas med Rambo.
Som med alla tvåor, tar även denna med en aningen bredare historia. I den första filmen hade vi Rambo, han var vietnamveteran. Någon gjorde honom jävligt sur.
I den här filmen har vi Rambo, som vi följt i ettan, vi vet att han är vietnamveteran, och vi vet vilka kunskaper han besitter. Här pressas han då ytterligare en bit över gränsen.
Hur funkar det här, då?
Precis som i ettan bjuder denna filmen på grym action, och underhållningsnivån ligger högt. Något som dock drar ner till en början, är att det blandas in en del känslomässiga scener. En kvinna agerar den agent han ska möta i djungeln, som ska leda honom dit han ska. Oundvikligt, fastnar de för varandra.
"Nej, inte Rambo", tänkte jag när jag satt i min pälsbeklädda datorstol med ögonen på skärmen.
Actionen tar även ett steg längre. Denna gång är han inte bara beväpnad med sin kniv, utan har på ett helt oförståligt sätt fått med sig en compound-båge, som han lätt som en plätt skruvar ihop i djungeln. Även pilarna är av "ihopskruvningsmodell", med ett extra tillval, nämligen explosiva spetsar.
Mjo, det sträcker sig aningen för långt om man jämför med ettan. Denna film når därför inte riktigt lika högt för mig. Den bjöd dock fortfarande på några rejäla skrattattacker, och jag kände mig aldrig uttråkad.
Betyg på denna film: 2/5
Vi travar vidare till Aghanistan...
Rambo - First blood Part III
Denna film utspelar sig som sagt i Afghanistan. Rambos överordnade (som varit med i det två tidigare filmerna också) ber om att få ha med Rambo på ett uppdrag i Afghanistan. Rambo avböjer, eftersom han just nu jobbar med sin inre frid i ett tempel någonstans i Asien (om jag fattade det hela rätt).
Han ändrar givetvis uppfattningen när han får höra att hans överordnade blivit tillfångatagen av en militant grupp i Afghanistan.
Historien utlovar mycket action. Rambo har nu gått från Amerikansk skog, till Vietnams djungler, och nu befinner han sig i Afghanistans ökenlandskap. Tyvärr är det också i denna film som Rambo når botten i serien.
Då de andra två varit underhållande, trots en hel del dåliga inslag, hade denna både dåliga inslag, men också dålig underhållningsfaktor. Nu sträcker det sig för långt. När en - EN - man, lyckas spränga en helikopter med pilbåge går det för mig lite långt. Många anser att det är coolt, eller har kommentarer som: "Men det är ju rambo!", men det håller inte för mig. Mina skrattattackar hade sinat nästa helt i denna film, och satt mest uttråkad hela filmen.
Jag kände dock att det var nödvändigt att se den här filmen. Marcus tyckte att vi kunde gå direkt på John Rambo, men jag insisterade på att se trean först, just för jag inte ville missa någon del i storyn. Visst, det var nödvändigt, och efteråt tänkte jag att det var den enda anledningen att jag såg klart hela filmen.
Så nej, denna film är inte en av de bästa man sett. Dock, när man är medveten om vad som komma skall, tycker man om en av de sista replikerna, där Rambos överordnade kläcker ur sig: "Kanske vi börjar bli lite slitna för det här".
Men även denna ska ha ett betyg. Underhållningsnivån är i botten, de klyschiga replikerna är inte längre klyschiga, utan låter bara löjliga. Man lyckas spränga allt, och allting går helt enkelt för långt.
Mitt betyg på denna film: 1/5
Men nu går vi efterlängtat vidare till:
John Rambo
Oj, oj, oj. Här har jag en upplevelse att minnas en lång tid framöver.
Innan jag såg filmen tänkte jag:
De tidigare filmerna, där hade inte filmtekniken gått lika långt som idag. De halvtaskiga 80-talseffekterna i de tidigare filmerna, de skulle vara utbytta mot dagens lite mer sofistikerade ljudläggning. Blir det bra, eller dåligt? Kommentarer från folk som sett den var också i stil med: "Rambo fyra? Shit...där kan vi snacka om köttig film". Snacka om förväntningar!
Men jag ska berätta handlingen.
I Burma har en konflikt hållit på en längre tid, civila dödas, och en del kallar det för folkmord. Rambo lever på gränsen till Burma, och har nu några år på nacken. En dag får han besök av ett gäng som vill föra medicin och andra nödvändigheter in till Burma. De ber förstås Rambo om hjälp, eftersom han i sin ägo har en båt.
Han hjälper dem till sitt mål, men de blir tillfångatagna, och snart söker ett gäng legosoldater upp Rambo för att se vad de kan ta reda på. Men denna gång tänker inte Rambo sitta och titta på.
Stallone står själv för regin i denna film, vilket jag tyckte var intressant. Fotot håller hög klass, actionen (heter det så?) håller hög klass, men framför allt...underhållningen. Om jag tyckte att skrattanfallen var många i den första Rambo, så är det inget att jämföra med denna film. När folk pratar om köttig, så är det väl ändå lite lindrigt? När folk får pilar genom skallen, och därför flyger ner med huvudet före ner i en mina, och där sprängs i luften, kan jag inte låta bli att högljutt skratta i hela visningssalen. Köttig? Jag skulle vilja säga att jag aldrig sett så mycket blod, kött, bortspränga ben och avskjutna huvuden som i denna film. Helt fantastiskt!
Jag var rädd att Rambo skulle ha blivit för gammal. En surig gubbstrutt som knappt orkar hålla bössan längre, och som lever i sina minnen. Men nej, då! Rambo har energin kvar, och han utnyttjar den! Pilbågen har han kvar, och han drar sig inte för att använda de största kulsprutorna han hittar.
Här har vi renodlad action och underhållning när den är som bäst! Vissa påstår att denna förstörde hela serien. Jag vill säga att om man vill se Rambo-serien, är det denna man har att se fram emot!
Mitt betyg på denna film: 4/5.
Ja, den får en fyra, för även om det är ren underhållning, så håller den så förbannat hög klass, att man inte kan annat än älska den. Det som gör den bättre, är att den även förbättrar andra och tredje delen i serien, som jag tyckte var rätt dåliga. För nu kopplar han ihop det, och visar att serien i sin helhet är något helt fantastiskt. Så när en Rambo-box befinner sig ute i affärerna, kommer jag inte vara sen med att införskaffa den, och jag kommer glatt se om trean.
Men nu ska jag sammanfatta hela serien, och ge den ett helhetsbetyg.
Underhållningsfaktor: 5/5
Filmtekniskt (foto, ljud, klipp, osv.): 3/5
Skådespeleri: 3/5
Underbarhet: 5/5
Underhållen har jag blivit förut, men aldrig så här. Inför varje film undrade jag om jag även i denna film skulle få mig ett gott skratt, och bara få känna mer adrenalin pumpa inom mig.
Med en lagom början, en halvtaskig mitten, och ett fantastiskt avslut, har egentligen denna serie allt man kan önska sig, och även lite av det man hoppades kunna undvika, vilket gör den fullbordad.
Så serien som helhet, får 4/5, enbart för att de är underhållande. Jag har missbrukat detta ord idag, men jag kan säga det fler gånger. Folk som vill se filmer utan några större krav på att koncentrera sig för att hänga med, släng i en Rambo-skiva i DVD:n, och njut!
Mm, det blev kanske inte så detaljerat beskrivet idag, men det var inte tanken. Tanken var att presentera varje film i Rambo-serien, för att folk ska få upp ögonen för den, se vad jag tycker om dem, för att sedan rusa till affären (eller internet om man kör på det sättet) och lägga vantarna på ett exemplar.
Men vet ni vad som är det bästa?
Stallone har nyligen kommit ut med att han är intresserad av att göra en femte Rambo-film. Hoppas vi på det? Klart vi gör! Jag vill se mer Stallone, med ett rött tygband runt pannan, med ett stort maskingevär i händerna, och blod, kött, och åter litervis med blod!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Idag hade dock inte snön börjat falla när jag och Marcus intog våra platser i filmvisningssalen på A7 för att beskåda fjärde och än så länge sista delen i Rambo-serien. Snön kom först senare, vilket nu passar sig utmärkt när jag sitter framför min dator och ska presentera Rambo-serien för mina läsare.
Vi drar igång med den första delen:
First blood
Denna första del, vars titel inte innehåller namnet Rambo, utan enbart First blood.
I denna får vi följa vietnamnveteranen John Rambo, som återvänt hem efter kriget, och driver omkring i jakten på bekräftelse.
Han anländer till en mindre, typisk amerikansk, småstad, där han direkt blir bemött av en på utsidan ganska trevlig sheriff.
Hans intentioner är dock att föra bort Rambo, eftersom "killar som honom inte orsakar annat än bråk".
Rambo accepterar självklart inte denna behandling, och irritation mellan honom och den lokala poliskåren utbryter. Det blir minst sagt - krig.
Ja, där har vi handlingen till den första delen i Rambo-serien. Jag ska tillägga att jag aldrig tidigare sett Rambo, förrän jag sett alla fyra filmer nu under en ganska kort period. Jag hade förväntat mig en Rambo som sprang omkring med ett stort maskingevär i djungeln. Men så är inte fallet. Beväpnad med endast sin kniv, i den skog som omringar den lilla staden, klarar han sig alldeles utmärkt.
Eftersom jag ska rescensera alla fyra filmerna kommer jag inte gå in så djupt i varje film, utan kort beskriva de delar jag tycker är viktiga att ha med.
Där ibland ligger så klart underhållningsnivån.
Dessa filmer förväntade jag mig skulle vara ren underhållning. Vad fick jag? REN underhållning. Så pass underhållande att jag flera gånger bröt ut i gapskratt av glädje, förvåning, och adrenalin. Klyschiga repliker, coola explosioner, humoristiska side-kicks och en Rambo med lösningar i McGyver-stil. Här har vi underhållning på hög nivå!
Att gå in på manus och skådespeleri i en film som denna är omöjligt. Stallone gör en grym roll. Det är svårt att bedöma ifall han är bra eller inte, men jag tycker i alla fall att han är cool, vilket räcker gott och väl för mig! Vissa påstår att manuset har visa "djupa delar", och ett visst budskap. För mig framgår inte det, och jag bryr mig inte ett dugg. Än en gång, jag blev underhållen till max, och det räcker!
Betyg på första filmen blir: 3/5.
Ja, för att en film som denna ska få toppbetyg, krävs betydligt mer än underhållning. Men jag förväntade mig underhålling, fick underhållning, så trean är egentligen toppbetyg med tanke på omständigheterna.
Vi går raskt vidare till nästa film.
Rambo - First blood part II
Självklart är det denna titel man skrattat åt några gånger, med tanke på FIRST blood TWO. Jag är självklart medveten om att den heter PART Two, men den som inte finner det aningen komiskt lider av torrhet, och bör vätas.
Vad får vi här, då?
Här får Rambo ännu ett uppdrag, nämligen att ta sig till djungeln, där han tidigare varit på slagfältet med sina kamrater, för att göra ett fotografi-uppdrag. Självklart kan han inte låta bli att ta till våld när han finner ett läger fullt med krigsfångar. Uppdragsgivarna blir förstås förskräckta över detta faktum, och låter bli att hämta upp Rambo igen. Men som ni ser på postern, vad de inte vet, är att de jävlas med Rambo.
Som med alla tvåor, tar även denna med en aningen bredare historia. I den första filmen hade vi Rambo, han var vietnamveteran. Någon gjorde honom jävligt sur.
I den här filmen har vi Rambo, som vi följt i ettan, vi vet att han är vietnamveteran, och vi vet vilka kunskaper han besitter. Här pressas han då ytterligare en bit över gränsen.
Hur funkar det här, då?
Precis som i ettan bjuder denna filmen på grym action, och underhållningsnivån ligger högt. Något som dock drar ner till en början, är att det blandas in en del känslomässiga scener. En kvinna agerar den agent han ska möta i djungeln, som ska leda honom dit han ska. Oundvikligt, fastnar de för varandra.
"Nej, inte Rambo", tänkte jag när jag satt i min pälsbeklädda datorstol med ögonen på skärmen.
Actionen tar även ett steg längre. Denna gång är han inte bara beväpnad med sin kniv, utan har på ett helt oförståligt sätt fått med sig en compound-båge, som han lätt som en plätt skruvar ihop i djungeln. Även pilarna är av "ihopskruvningsmodell", med ett extra tillval, nämligen explosiva spetsar.
Mjo, det sträcker sig aningen för långt om man jämför med ettan. Denna film når därför inte riktigt lika högt för mig. Den bjöd dock fortfarande på några rejäla skrattattacker, och jag kände mig aldrig uttråkad.
Betyg på denna film: 2/5
Vi travar vidare till Aghanistan...
Rambo - First blood Part III
Denna film utspelar sig som sagt i Afghanistan. Rambos överordnade (som varit med i det två tidigare filmerna också) ber om att få ha med Rambo på ett uppdrag i Afghanistan. Rambo avböjer, eftersom han just nu jobbar med sin inre frid i ett tempel någonstans i Asien (om jag fattade det hela rätt).
Han ändrar givetvis uppfattningen när han får höra att hans överordnade blivit tillfångatagen av en militant grupp i Afghanistan.
Historien utlovar mycket action. Rambo har nu gått från Amerikansk skog, till Vietnams djungler, och nu befinner han sig i Afghanistans ökenlandskap. Tyvärr är det också i denna film som Rambo når botten i serien.
Då de andra två varit underhållande, trots en hel del dåliga inslag, hade denna både dåliga inslag, men också dålig underhållningsfaktor. Nu sträcker det sig för långt. När en - EN - man, lyckas spränga en helikopter med pilbåge går det för mig lite långt. Många anser att det är coolt, eller har kommentarer som: "Men det är ju rambo!", men det håller inte för mig. Mina skrattattackar hade sinat nästa helt i denna film, och satt mest uttråkad hela filmen.
Jag kände dock att det var nödvändigt att se den här filmen. Marcus tyckte att vi kunde gå direkt på John Rambo, men jag insisterade på att se trean först, just för jag inte ville missa någon del i storyn. Visst, det var nödvändigt, och efteråt tänkte jag att det var den enda anledningen att jag såg klart hela filmen.
Så nej, denna film är inte en av de bästa man sett. Dock, när man är medveten om vad som komma skall, tycker man om en av de sista replikerna, där Rambos överordnade kläcker ur sig: "Kanske vi börjar bli lite slitna för det här".
Men även denna ska ha ett betyg. Underhållningsnivån är i botten, de klyschiga replikerna är inte längre klyschiga, utan låter bara löjliga. Man lyckas spränga allt, och allting går helt enkelt för långt.
Mitt betyg på denna film: 1/5
Men nu går vi efterlängtat vidare till:
John Rambo
Oj, oj, oj. Här har jag en upplevelse att minnas en lång tid framöver.
Innan jag såg filmen tänkte jag:
De tidigare filmerna, där hade inte filmtekniken gått lika långt som idag. De halvtaskiga 80-talseffekterna i de tidigare filmerna, de skulle vara utbytta mot dagens lite mer sofistikerade ljudläggning. Blir det bra, eller dåligt? Kommentarer från folk som sett den var också i stil med: "Rambo fyra? Shit...där kan vi snacka om köttig film". Snacka om förväntningar!
Men jag ska berätta handlingen.
I Burma har en konflikt hållit på en längre tid, civila dödas, och en del kallar det för folkmord. Rambo lever på gränsen till Burma, och har nu några år på nacken. En dag får han besök av ett gäng som vill föra medicin och andra nödvändigheter in till Burma. De ber förstås Rambo om hjälp, eftersom han i sin ägo har en båt.
Han hjälper dem till sitt mål, men de blir tillfångatagna, och snart söker ett gäng legosoldater upp Rambo för att se vad de kan ta reda på. Men denna gång tänker inte Rambo sitta och titta på.
Stallone står själv för regin i denna film, vilket jag tyckte var intressant. Fotot håller hög klass, actionen (heter det så?) håller hög klass, men framför allt...underhållningen. Om jag tyckte att skrattanfallen var många i den första Rambo, så är det inget att jämföra med denna film. När folk pratar om köttig, så är det väl ändå lite lindrigt? När folk får pilar genom skallen, och därför flyger ner med huvudet före ner i en mina, och där sprängs i luften, kan jag inte låta bli att högljutt skratta i hela visningssalen. Köttig? Jag skulle vilja säga att jag aldrig sett så mycket blod, kött, bortspränga ben och avskjutna huvuden som i denna film. Helt fantastiskt!
Jag var rädd att Rambo skulle ha blivit för gammal. En surig gubbstrutt som knappt orkar hålla bössan längre, och som lever i sina minnen. Men nej, då! Rambo har energin kvar, och han utnyttjar den! Pilbågen har han kvar, och han drar sig inte för att använda de största kulsprutorna han hittar.
Här har vi renodlad action och underhållning när den är som bäst! Vissa påstår att denna förstörde hela serien. Jag vill säga att om man vill se Rambo-serien, är det denna man har att se fram emot!
Mitt betyg på denna film: 4/5.
Ja, den får en fyra, för även om det är ren underhållning, så håller den så förbannat hög klass, att man inte kan annat än älska den. Det som gör den bättre, är att den även förbättrar andra och tredje delen i serien, som jag tyckte var rätt dåliga. För nu kopplar han ihop det, och visar att serien i sin helhet är något helt fantastiskt. Så när en Rambo-box befinner sig ute i affärerna, kommer jag inte vara sen med att införskaffa den, och jag kommer glatt se om trean.
Men nu ska jag sammanfatta hela serien, och ge den ett helhetsbetyg.
Underhållningsfaktor: 5/5
Filmtekniskt (foto, ljud, klipp, osv.): 3/5
Skådespeleri: 3/5
Underbarhet: 5/5
Underhållen har jag blivit förut, men aldrig så här. Inför varje film undrade jag om jag även i denna film skulle få mig ett gott skratt, och bara få känna mer adrenalin pumpa inom mig.
Med en lagom början, en halvtaskig mitten, och ett fantastiskt avslut, har egentligen denna serie allt man kan önska sig, och även lite av det man hoppades kunna undvika, vilket gör den fullbordad.
Så serien som helhet, får 4/5, enbart för att de är underhållande. Jag har missbrukat detta ord idag, men jag kan säga det fler gånger. Folk som vill se filmer utan några större krav på att koncentrera sig för att hänga med, släng i en Rambo-skiva i DVD:n, och njut!
Mm, det blev kanske inte så detaljerat beskrivet idag, men det var inte tanken. Tanken var att presentera varje film i Rambo-serien, för att folk ska få upp ögonen för den, se vad jag tycker om dem, för att sedan rusa till affären (eller internet om man kör på det sättet) och lägga vantarna på ett exemplar.
Men vet ni vad som är det bästa?
Stallone har nyligen kommit ut med att han är intresserad av att göra en femte Rambo-film. Hoppas vi på det? Klart vi gör! Jag vill se mer Stallone, med ett rött tygband runt pannan, med ett stort maskingevär i händerna, och blod, kött, och åter litervis med blod!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Försening
Jag befinner mig just nu på filmgymnasiet, i biblioteket. Meningen var att vi skulle redigera förra veckans Podcast, och att den skulle komma ut idag.
Vi skulle också se Rambo IV för att på Fredag spela in vår Rambo-special.
Nu är det dock så att filmettorna har sin animationsproduktion, och ockuperar ljudrummet både denna och nästa vecka, vilket gör att vi inte får tillgång till det.
Därför kommer vår Podcast att försenas med två veckor.
Vi kommer dock att se Rambo IV idag, så min Rambo-special på bloggen kommer ut i alla fall.
Jag ska hålla bloggen uppdaterad under tiden, så att ni inte får helt tråkigt.
Jag hoppas ni ha förståelse för skolans regler, och att ni kommer sakna våra röster ur datorhögtalarna.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Vi skulle också se Rambo IV för att på Fredag spela in vår Rambo-special.
Nu är det dock så att filmettorna har sin animationsproduktion, och ockuperar ljudrummet både denna och nästa vecka, vilket gör att vi inte får tillgång till det.
Därför kommer vår Podcast att försenas med två veckor.
Vi kommer dock att se Rambo IV idag, så min Rambo-special på bloggen kommer ut i alla fall.
Jag ska hålla bloggen uppdaterad under tiden, så att ni inte får helt tråkigt.
Jag hoppas ni ha förståelse för skolans regler, och att ni kommer sakna våra röster ur datorhögtalarna.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Inköp
Som ett första lite mer "personligt" inlägg, ska jag visa vilka filmer jag köpte häromdagen.
Dessa tre filmer.
Det är Hämnarens Resa (Sympathy for Mr. Vengeance), Lady Vengeance (Sympathy for...) och There Will Be Blood.
Det har varit ett tag sedan jag köpte film, på grund av aningen sämre ekonomi. Men nu hade jag tre hundralappar över, och kände att det var dags för ett nytt inköp.
Den första jag köpte var Lady Vengeance. En film jag redan sett, och egentligen bara tyckte om så där. Anledningen till att jag köpte den är för att jag vill ha hela hämnd-trilogin.
Vilket leder mig till nästa film, nämligen Hämnarens Resa. Jag hade aldrig sett den ute i affärerna, och jag har letat efter den i vem vet hur länge? Detta är den första delen i Park Chan-Wooks trilogi, och jag har velat se den otroligt länge. Det roliga var att jag hade laddat hem filmen kvällen innan. Jag blev ganska glad när jag kunde åka hem och bara radera den från datorn.
Detta innebär nu att jag har hela hämd-trilogin, eftersom jag hade Oldboy sedan innan.
Där har ni min stolta trilogi. Nu fattas bara att jag ska hitta Hämnarens resa i Steelbook, som de andra två är.
Den tredje och sista filmen jag köpte var There will be blood. En av de Oscar-vinnande filmerna från 2007. Jag har velat se den sedan den kom ut, men aldrig riktigt fått möjligheten. Paul Thomas Anderson står för regin, och jag har sett alla förutom en av hans tidigare stora filmer. Magnolia och Punch Drunk Love, som jag rescenserat här på bloggen, är hans tidigare. Den jag inte har sett är Boogie Nights.
Vi såg denna film i filmvisningssalen på A7 i Torsdags, och det var ett fantastiskt inköp. En sådan film man inte vill gräva efter anledningar i, utan man bara sätter en femma rakt på. Fantastisk film!
Så där, då har ni fått ett lite mer personligt film-inlägg. Tala gärna om ifall ni uppskattar dessa, så kanske jag fortsätter med att trycka in lite bilder från filmsamlingen.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Dessa tre filmer.
Det är Hämnarens Resa (Sympathy for Mr. Vengeance), Lady Vengeance (Sympathy for...) och There Will Be Blood.
Det har varit ett tag sedan jag köpte film, på grund av aningen sämre ekonomi. Men nu hade jag tre hundralappar över, och kände att det var dags för ett nytt inköp.
Den första jag köpte var Lady Vengeance. En film jag redan sett, och egentligen bara tyckte om så där. Anledningen till att jag köpte den är för att jag vill ha hela hämnd-trilogin.
Vilket leder mig till nästa film, nämligen Hämnarens Resa. Jag hade aldrig sett den ute i affärerna, och jag har letat efter den i vem vet hur länge? Detta är den första delen i Park Chan-Wooks trilogi, och jag har velat se den otroligt länge. Det roliga var att jag hade laddat hem filmen kvällen innan. Jag blev ganska glad när jag kunde åka hem och bara radera den från datorn.
Detta innebär nu att jag har hela hämd-trilogin, eftersom jag hade Oldboy sedan innan.
Där har ni min stolta trilogi. Nu fattas bara att jag ska hitta Hämnarens resa i Steelbook, som de andra två är.
Den tredje och sista filmen jag köpte var There will be blood. En av de Oscar-vinnande filmerna från 2007. Jag har velat se den sedan den kom ut, men aldrig riktigt fått möjligheten. Paul Thomas Anderson står för regin, och jag har sett alla förutom en av hans tidigare stora filmer. Magnolia och Punch Drunk Love, som jag rescenserat här på bloggen, är hans tidigare. Den jag inte har sett är Boogie Nights.
Vi såg denna film i filmvisningssalen på A7 i Torsdags, och det var ett fantastiskt inköp. En sådan film man inte vill gräva efter anledningar i, utan man bara sätter en femma rakt på. Fantastisk film!
Så där, då har ni fått ett lite mer personligt film-inlägg. Tala gärna om ifall ni uppskattar dessa, så kanske jag fortsätter med att trycka in lite bilder från filmsamlingen.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Kommande
Idag spelade jag och Marcus in ännu en Podcast. Den kommer i vanliga fall ut på Onsdagar, så då får ni åter igen lyssna på oss. På tal om den podcasten, så sade vi där att nästa episod ska vara en Rambo-special. Vi har båda sett de två första filmerna nyligen, och Marcus har köpt Rambo 4 i en snygg steelbook-utgåva. Så innan nästa vecka ska vi se både del tre och fyra, varav den fjärde vi kommer se tillsammans, förhoppningsvis i filmvisningssalen på A7.
Förutom vår Rambo-special på Podcasten, ska jag även ha en liten Rambo-sammanfattning på bloggen. Jag tänkte skriva kort om, och betygsätta varje film, och sedan sammanfatta serien.
Det är vad ni har att se fram emot, någon gång nästa vecka.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Förutom vår Rambo-special på Podcasten, ska jag även ha en liten Rambo-sammanfattning på bloggen. Jag tänkte skriva kort om, och betygsätta varje film, och sedan sammanfatta serien.
Det är vad ni har att se fram emot, någon gång nästa vecka.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
The Fall
Japp, då var det dags för den utlovade rescensionen av:
The Fall
Jag har varit tvungen att smälta filmen för att kunna skriva om den. Jag slutade inte tänka på den förrän för någon dag sedan. Först nu känner jag att jag kan tänka klart nog för att kunna analysera den tillräckligt för att fylla ett helt inlägg här.
Okej, vad har vi att göra med här?
Denna film handlar om en liten flicka som råkar ut för en olycka, bryter armen, och hamnar på sjukhuset. Där möter hon en man som börjar berätta en saga för henne. Vi får följa denna saga, men också mannens och flickans inre resa.
Svårare än så är inte handlingen. Tunn, tycker vissa, genialisk tycker jag. Det leder mig direkt till att tala om manuset.
Handlingen är som sagt inte så svår, men det som man lyckas göra med denna enkla handling är helt fantastiskt. Sagan som denna man berättar, förändras utifrån vad som händer i "verkliga världen". Den lilla flickan kan kommentera att hon inte tycker om en karaktär, och då förändras denna karaktär för att hon ska tycka om den. Allt detta är gjort på ett välgjort sätt, rent filmtekniskt. Hela filmen blir som en hyllning till historieberättandet, vilket också är vad filmskapande är.
Men ett välskrivet manus kan väl inte vara det enda som gjorde att denna film fastnade?
Nej, självklart inte.
Denna film har jag utnämnt till att vara den snyggaste (vackraste?) film jag någonsin sett. Utan några märkvärdiga specialeffekter, har man lyckats både med scenografi, foto, och ljussättning på ett helt fantastiskt sätt. Varje bild hade kunnat vara en tavla. Eftersom vi till större delen befinner oss i en sagovärld, kan vad som helst hända, och detta vad som helst har man lyckats fånga på ett så sagolikt, men ändå verkligt och vackert sätt.
Men filmtekniken sträcker sig längre än det som kameran fångar.
Övergångar som får mig att gapa, och klippteknik som visar att det är någon som verkligen bryr sig om att slutresultatet ska motsvara 110% av regissörens ambitioner.
Finns det mer?
Ja, självklart!
Förutom att det är den vackraste filmen ur en filmteknisk synpunkt, så måste det självklart vara något framför kameran.
Vi får se en hittils ganska okänd skådespelare, nämligen Lee Pace, som sagoberättaren. En rollprestation som kan vara den bästa jag sett.
Jag har jämfört med roller som Al Pacino gjort, eftersom Pacino varit min favoritskådis under en längre tid. Vi drar till med Michael Corleone i gudfadern, eller Col. Frank Slade i En kvinnas doft. Dessa rollprestationer är båda fantastiska, men det som skiljer sig är karaktärerna. Varken Corleone eller Frank Slade är karaktärer man kan råka möta på stan en dag. Som publik bryr man sig inte, för det är ju "bara film", och karaktärerna funkar utmärkt på film. Men karaktärerna är väldigt speciella.
Lee Paces karaktär i The Fall är dock något annorlunda. För mig, kan han vara vem som helst. En vanlig kille som råkar befinna sig på ett sjukhus, och berättar en saga för en flicka. Att spela en roll som "vanlig person" måste vara något av det svåraste som finns för en skådespelare. Men Pace gör det på ett briljant sätt, och redan hans första replik insåg jag att detta inte var en skådespelare av vanlig kaliber.
Även den lilla flickan gör bra ifrån sig, även om jag i vanliga fall inte tycker om barnskådisar. Kan tycka att hon blev en aning gnällig vissa delar i filmen, men det ligger mer i karaktären än i skådespelaren.
Nu till det roligaste.
Regissören är en indisk man vid namn Tarsem Singh. Jag har aldrig tidigare sett en film, vad jag vet i alla fall, som är gjord av en indisk regissör. Men det som är det roliga är att han tidigare har gjort en film som heter The Cell (som vi nämner i Podcasten tillsammans med Jonathan Troff) med Jennifer Lopez bland annat. Jag har inte sett hela den filmen, bara delar. Man trackar ganska fort ner på den filmen eftersom Lopez är med i den, men efter att ha sett The Falls briljians, ska jag ge The Cell en chans. Kanske är den lika snygg filmtekniskt som The fall.
Mer än så har inte regissören gjort. Han har en film under "pre-production" på IMDb, och en film som är annonserad. Jag ser verkligen fram emot att se mer från denna man!
Ja, då var det dags för ett betyg.
Ett betyg har aldrig varit så svårt att sätta. Som ni märker i min text så har jag i princip inget att klaga på. Ändå har mitt betyg på filmtipset blivit en fyra för tillfället. Jag tror mestadels att det var för att historien avslutades väldigt hastigt, som om manusförfattaren inte kunde dra ut på sagan mer, så han avslutade den. Men om man tittar lite noggrannare, tänker efter, så kanske inte slutet var så dåligt. Så vad ska man gå på? Första impulsen, eller efter-analysen? Jag brukar ju prata om att allt handlar om känslan man får när man ser filmen, så jag måste nog gå på första impulsen av ren princip. Men jag lovar mig själv att se om denna film inom en snar framtid. När jag är beredd på slutet, kommer jag kanske även se det briljanta i det, och höja mitt betyg.
Betyg: 4/5.
Något jag tycker är konstigt, som jag och Marcus diskuterade, var att filmen inte har fått någon som helst uppmärksamhet. Ingen oscarsnominering, ingenting. En film med detta fotot, och de rollprestationerna borde få betydligt mer, men den verkar ha blivit undanskymd, begravd av någon anledning. Därför är det banne mig min plikt som filmälskare att föra denna filmen vidare. Jag tror inte det är bara filmfolk som gillar denna film, utan även "vanlig" biopublik skulle älska den.
Ni som ser den, försök få med er fler folk när ni ska se den!
Tack till Marcus som tipsade mig om denna film. Han sade ingenting om den, förutom att den var snygg. Jag visste inget om historien, jag hade inga förväntningar, ingenting. Kanske var det det som bidrog till att upplevelsen blev så grym. Tack i alla fall!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
The Fall
Jag har varit tvungen att smälta filmen för att kunna skriva om den. Jag slutade inte tänka på den förrän för någon dag sedan. Först nu känner jag att jag kan tänka klart nog för att kunna analysera den tillräckligt för att fylla ett helt inlägg här.
Okej, vad har vi att göra med här?
Denna film handlar om en liten flicka som råkar ut för en olycka, bryter armen, och hamnar på sjukhuset. Där möter hon en man som börjar berätta en saga för henne. Vi får följa denna saga, men också mannens och flickans inre resa.
Svårare än så är inte handlingen. Tunn, tycker vissa, genialisk tycker jag. Det leder mig direkt till att tala om manuset.
Handlingen är som sagt inte så svår, men det som man lyckas göra med denna enkla handling är helt fantastiskt. Sagan som denna man berättar, förändras utifrån vad som händer i "verkliga världen". Den lilla flickan kan kommentera att hon inte tycker om en karaktär, och då förändras denna karaktär för att hon ska tycka om den. Allt detta är gjort på ett välgjort sätt, rent filmtekniskt. Hela filmen blir som en hyllning till historieberättandet, vilket också är vad filmskapande är.
Men ett välskrivet manus kan väl inte vara det enda som gjorde att denna film fastnade?
Nej, självklart inte.
Denna film har jag utnämnt till att vara den snyggaste (vackraste?) film jag någonsin sett. Utan några märkvärdiga specialeffekter, har man lyckats både med scenografi, foto, och ljussättning på ett helt fantastiskt sätt. Varje bild hade kunnat vara en tavla. Eftersom vi till större delen befinner oss i en sagovärld, kan vad som helst hända, och detta vad som helst har man lyckats fånga på ett så sagolikt, men ändå verkligt och vackert sätt.
Men filmtekniken sträcker sig längre än det som kameran fångar.
Övergångar som får mig att gapa, och klippteknik som visar att det är någon som verkligen bryr sig om att slutresultatet ska motsvara 110% av regissörens ambitioner.
Finns det mer?
Ja, självklart!
Förutom att det är den vackraste filmen ur en filmteknisk synpunkt, så måste det självklart vara något framför kameran.
Vi får se en hittils ganska okänd skådespelare, nämligen Lee Pace, som sagoberättaren. En rollprestation som kan vara den bästa jag sett.
Jag har jämfört med roller som Al Pacino gjort, eftersom Pacino varit min favoritskådis under en längre tid. Vi drar till med Michael Corleone i gudfadern, eller Col. Frank Slade i En kvinnas doft. Dessa rollprestationer är båda fantastiska, men det som skiljer sig är karaktärerna. Varken Corleone eller Frank Slade är karaktärer man kan råka möta på stan en dag. Som publik bryr man sig inte, för det är ju "bara film", och karaktärerna funkar utmärkt på film. Men karaktärerna är väldigt speciella.
Lee Paces karaktär i The Fall är dock något annorlunda. För mig, kan han vara vem som helst. En vanlig kille som råkar befinna sig på ett sjukhus, och berättar en saga för en flicka. Att spela en roll som "vanlig person" måste vara något av det svåraste som finns för en skådespelare. Men Pace gör det på ett briljant sätt, och redan hans första replik insåg jag att detta inte var en skådespelare av vanlig kaliber.
Även den lilla flickan gör bra ifrån sig, även om jag i vanliga fall inte tycker om barnskådisar. Kan tycka att hon blev en aning gnällig vissa delar i filmen, men det ligger mer i karaktären än i skådespelaren.
Nu till det roligaste.
Regissören är en indisk man vid namn Tarsem Singh. Jag har aldrig tidigare sett en film, vad jag vet i alla fall, som är gjord av en indisk regissör. Men det som är det roliga är att han tidigare har gjort en film som heter The Cell (som vi nämner i Podcasten tillsammans med Jonathan Troff) med Jennifer Lopez bland annat. Jag har inte sett hela den filmen, bara delar. Man trackar ganska fort ner på den filmen eftersom Lopez är med i den, men efter att ha sett The Falls briljians, ska jag ge The Cell en chans. Kanske är den lika snygg filmtekniskt som The fall.
Mer än så har inte regissören gjort. Han har en film under "pre-production" på IMDb, och en film som är annonserad. Jag ser verkligen fram emot att se mer från denna man!
Ja, då var det dags för ett betyg.
Ett betyg har aldrig varit så svårt att sätta. Som ni märker i min text så har jag i princip inget att klaga på. Ändå har mitt betyg på filmtipset blivit en fyra för tillfället. Jag tror mestadels att det var för att historien avslutades väldigt hastigt, som om manusförfattaren inte kunde dra ut på sagan mer, så han avslutade den. Men om man tittar lite noggrannare, tänker efter, så kanske inte slutet var så dåligt. Så vad ska man gå på? Första impulsen, eller efter-analysen? Jag brukar ju prata om att allt handlar om känslan man får när man ser filmen, så jag måste nog gå på första impulsen av ren princip. Men jag lovar mig själv att se om denna film inom en snar framtid. När jag är beredd på slutet, kommer jag kanske även se det briljanta i det, och höja mitt betyg.
Betyg: 4/5.
Något jag tycker är konstigt, som jag och Marcus diskuterade, var att filmen inte har fått någon som helst uppmärksamhet. Ingen oscarsnominering, ingenting. En film med detta fotot, och de rollprestationerna borde få betydligt mer, men den verkar ha blivit undanskymd, begravd av någon anledning. Därför är det banne mig min plikt som filmälskare att föra denna filmen vidare. Jag tror inte det är bara filmfolk som gillar denna film, utan även "vanlig" biopublik skulle älska den.
Ni som ser den, försök få med er fler folk när ni ska se den!
Tack till Marcus som tipsade mig om denna film. Han sade ingenting om den, förutom att den var snygg. Jag visste inget om historien, jag hade inga förväntningar, ingenting. Kanske var det det som bidrog till att upplevelsen blev så grym. Tack i alla fall!
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Podcast
Då var det dags för ännu en Podcast.
Denna gång pratar vi om filmettornas dokumentärpremiär, och vi rescenserar The curious case of Benjamin Button.
En hel del annat filmsnack finns också med.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Tack till er som lyssnar!
Ha't bra!
Denna gång pratar vi om filmettornas dokumentärpremiär, och vi rescenserar The curious case of Benjamin Button.
En hel del annat filmsnack finns också med.
Ni som vill lyssna följer denna länk.
Tack till er som lyssnar!
Ha't bra!
Cat on a hot tin roof
Jag nämnde att jag skulle skriva om The Fall, men jag har tidigare lovat att jag först ska skriva om denna film:
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
Cat on a hot tin roof
Denna film från 1958 var en av julklapparna för mig i år. En film jag letat efter ett tag, och så låg den där så fint inslagen. Tack till min äldsta bror och hans sambo!
Men vad är detta för en gammal rulle, då?
Vi får se Paul Newman och Elizabeth Taylor i huvudrollerna, liksom Burl Ives. Då det är en film baserad på en pjäs, följer vi dessa tre ganska intimt.
Handlingen utspelar sig på "ett ställe på landet", där Paul Newman ska fira sin fars födelsedag. Denna far, spelad av Burl Ives, har precis fått veta att han inte längre lider av en livshotande sjukdom (som de först trott att han gjorde).
Elizabeth Taylor är dock på Paul Newman som en igel, och tjatar om det arv som fadern antagligen kommer lämna efter sig. Paul Newmans äldre bror har en familj med fru och en hel dröse överuppfostrade barn, medan han själv tyr sig till flaskan, och inte är särskilt intresserad av sin flickvän, än mindre att göra henne gravid. Vems namn kommer fadern skriva på testamentet?
Jag hoppas handlingen framgick i den förklaringen. Det är en enkel handling när man ser på filmen, men att beskriva den efteråt är inte det lättaste.
Men den enkla handlingen är något jag tycker mycket om. Filmer som är baserade på pjäser är något jag har tyckt om tidigare, medan en del av mina kompisar inte alls tycker om det. Smaken är som baken, med andra ord. För min del är det charmigt, och det ger skådespelarna en riktig utmaning, med långa repliker, och långa tagningar.
Filmen utspelar sig på en enda plats, vilket också är något jag tycker om. En film jag rescenserade tidigt här på bloggen var "The man from earth", vilken också utspelar sig på en plats. Få filmer görs på detta sätt, men betydligt fler borde göras.
Vad kan vi nämna om manuset? Ja, det är som sagt en pjäs, och en väldigt välskriven sådan. Jag tyckte till en början att det inte ledde någonstans, men efter att halva filmen gått förstod jag att den långa inledningen krävdes för att förstå vad själva konflikten egentligen handlade om. De tre huvudrollerna bär upp historien på ett stadigt sätt, och jag känner mig aldrig uttråkad. Så manuset har man lyckats med.
Orginalpjäsen skrevs av Tennessee Williams, och den hade premiär 1955, och kördes hela 694 gånger på Marocco Theater i New York.
Regissören har namnet Richard Brooks, och är ingen jag känner till sedan tidigare. Jag läste igenom hans regi-lista på IMDb, men finner ingen film jag hört talas om. Hans lista som manusförfattare är dock längre, men inte heller där finner jag en film jag hört talas om.
Hans arbete under denna film verkar dock vara väl genomfört. Det är ett bra, stadigt bildspråk, och skådespelarna är övertygande. Bra jobbat!
Vad kan vi säga om skådespelarinsatserna?
Paul Newman gör en fantastisk roll som Brick Pollitt, den lätt alkoholiserade ex-idrottaren med brutet ben, i denna film. Han gör en sådan briljant rolltolkning att jag glömmer bort de andra två.
Elizabeth Taylor fann jag mest irriterande, eftersom hon spelade den typiska kvinnorollen, med gnällig och envis attityd. Kan ju inte påstå att det är Taylors fel, utan mer att karaktären är sådan, då hennes prestation är övertygande.
Burl Ives gör också otroligt bra ifrån sig. Av någon anledning påminner han mig om den man vars fest Peter Sellers crashar i Oh, vilket party! En storväxt, livstrött gubbe, som helst av allt vill slippa sina barnbarns irriterande tjat.
Då var det väl dags för ett betyg.
Direkt efter att filmen var avslutad for jag ut på www.filmtipset.se. Jag svävade ett tag över fyran, men vågade inte riktigt trycka eftersom filmen hade mer än en kvalité. Jag fann inga direkt manusbrister, och de tre skådespelare som skulle hålla upp historien, lyckades med detta, framför allt Newman.
Det som irriterade mig var som sagt Taylors roll, och de barn som till hörde Newmans äldre bror. Men dessa var mest i bakgrunden, och jag bestämde mig för att dessa inte skulle påverka betyget.
Betyget blev därför en femma efter en del omtanke. Först och främst för Newmans prestation, men också för en välskriven pjäs som passade utmärkt på film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
PS. Imorgon eller övermorgon ska rescensionen av The Fall komma ut. Jag hoppas ni ser fram emot det! DS.
The Fall
Såg igår en fantastisk film, med titeln The Fall, från 2006.
Efter att ha tänkt på den oavbrutet sedan dess, bestämde jag mig idag för att ett inlägg skall tillägnas denna film.
Eftersom klockan nu är mycket, blir det ingen rescension nu, men inom de närmsta dagarna ska ni kunna läsa om denna film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
Efter att ha tänkt på den oavbrutet sedan dess, bestämde jag mig idag för att ett inlägg skall tillägnas denna film.
Eftersom klockan nu är mycket, blir det ingen rescension nu, men inom de närmsta dagarna ska ni kunna läsa om denna film.
Tack till er som läser!
Ha't bra!
